182 Foto 2025

Något har förändrats i mitt förhållande till november. Där jag tidigare mest såg en grå, oinspirerande månad, har jag nu hittat en ro och värme som jag verkligen uppskattar. Det började med att jag bestämde mig för att ta det lugnt och göra storstädningen till något mer än ett måste – en egen liten ritual där varje centimeter av hemmet får omsorg.

Mitt i städningen plockar jag varsamt fram julsakerna, en efter en. Stjärnorna hamnar i fönstren, adventsljusstakarna gör sitt intåg på bänkar och bord. Jag värmer glögg och gör iordning te- och chokladstationen, redo att förgylla mörka kvällar när andan faller på. Här får städning och pyntning ta tid. Det spelar ingen roll om allt inte är klart på en dag – tvärtom. Jag njuter av att varje litet hörn blir skinande rent och dekoreras med omtanke.

Och så händer det oväntade: jag märker att jag börjar älska november. Varje kväll med ett doftande rent hem, tända ljus och små glimtar av jul, förvandlar månaden som annars brukade kännas så lång och trist. Jag har skapat min egen novembertradition, och det är kanske just det som gör den så speciell nu.

Betong fiskar i en liten park vid Partilles Arena.

Nu är det riktigt tråkigt väder. Det är mörkt, regnet smattrar mot rutorna och kylan börjar krypa in över kvällen. Ute blåser de sista gula bladen av träden redan vid minsta vindpust. Vardagen känns inbäddad i ett grått filter där alla färger har bleknat bort.​

Det är nu kvällarna får värme av öppnaspisen—varje kväll tänds den, och sprakar tryggt medan mörkret lägger sig över huset. Hösten har kommit på allvar och det finns något stillsamt i att se lågorna dansa, samtidigt som vinden viner utanför och regnet aldrig verkar vilja ta slut.

Äntligen är alla mina svamphattar färdiga! Det blev verkligen en riktig maraton med limpistolen och putterkulor—och ja, det är omöjligt att räkna hur många gånger fingrarna fick sig en bränna av hetlimmet.

När jag började var planen klassiskt pyssel, men efter två försök tröttnade jag på att kämpa med modeller och sprickor. Till slut fick limpistolen rycka in: jag droppade limmet direkt på kulan, töjde försiktigt ut det för den rätta formen och svängde till hattarna så de blev både stadiga och mjuka. Känslan när limmet stelnar och blir genomskinligt är ändå lite magisk—när man glömmer att det bränner! Många pauser med isskålen och några försök att hitta bästa greppet krävdes innan det satt.

Det tredje försöket blev också det sista på ett tag, för nu har jag gjort 50 svamphattar tre gånger om. Det känns som att fingrarna förtjänar semester – och kanske finns det roligare stubbar och grenar att dekorera framöver, för jag har hittat flera i trädgården som väntar på ett svamplyft – men det får vänta till tålamod och fingertoppar mjuknat igen.