... dina symboler här ...

Svampslingan

Pyntat

Så skönt att det äntligen är fredag! Det har varit lite kämpigt på jobbet, och jag var rejält trött när jag äntligen kom hem. Men redan i hallen möttes jag av julsånger och doften av nybryggt kaffe – precis den sortens välkomnande man inte kan motstå.

Självklart hade Lill‑polarn och Wumba Wu hittat svampslingan till slut. Det verkar visserligen ha tagit ett par timmar, men de kom stolta nerför trappan med armarna fulla av pynt som kunde tänkas passa till en slinga. Nu var de på strålande humör och pyntade för fullt – samtidigt som de glatt länsade mina fudgeburkar.

När jag klev in i vardagsrummet ville de genast bli fotograferade tillsammans med tomten och bad mig tända brasan. Jag måste erkänna att jag blev lite imponerad – de hade redan förberett allt! Tändved och tidningar låg snyggt på plats, så det var bara för mig att tända.
– Självklart vet vi ju att vi inte får pilla med tändstickor! sa Lill‑polarn stolt.
– Nej, det är jättefarligt! fyllde Wumba Wu i, medan båda sneglade på tomten för att försäkra sig om att han verkligen förstod hur duktiga de varit.

Efteråt räckte de över sina önskelistor med allvarliga miner, innan de återgick till sitt pyntande. I hörnet hörde jag hur Lill‑polarn berättade om julstaden han brukar bygga – alldeles själv, förstås.

Jag säger då det… nu tar jag mig en kopp kaffe, lutar mig tillbaka och bara njuter av brasan, julmusiken och fredagslugnet.

Blindbock

Hämtar mina klockor

I dag skulle Lill‑polarn och Wumba Wu hjälpa mig att plocka ner lite adventspynt från övervåningen. Jag hade köpt ett gäng små klockor som jag funderade på att hänga upp i köket. Jag påminde dem noga: bär försiktigt – och bara en i taget!

De rusade ändå upp på vinden med full fart, och ganska snart hördes det hur de rumsterade om bland allt pynt och julpapper.
– Kolla, Lill‑polarn, vilken gigantisk hatt! ropade Wumba Wu.

Just som Lill‑polarn skulle kika närmare öppnade Micael dörren, och i reaktionen tappade Wumba Wu taget om klockan. Den ramlade rakt ner över huvudet på honom och vidare över de smala axlarna – som en metallskjorta! Hade inte Lill‑polarn hållit i snöret hade han troligen åkt huvudstupa ner i hela klockhögen.

– Oj då, Wumba Wu, nu kan vi ju leka blindbock! ropade Lill‑polarn förtjust. – Micael, vill du vara med?

Micael, som tyckte synd om den stackars “blinde” Wumba Wu, gick med på leken en stund. Han lovade dessutom en stor, härlig skatt till den som kunde hitta svampslingan bland allt pynt. Han hann knappt säga “bullar, knäckebröd och…” förrän Lill‑polarn och Wumba Wu redan var halvvägs in i garderoben, rotande med glädje och glitter i blicken.

Micael dök till slut ner till mig i köket med klockorna i tryggt förvar innan han stack vidare till sin kompis. Nu när de där uppe har fullt upp med sin skattjakt, kanske jag faktiskt hinner smita ut en stund och fodra hästarna i lugn och ro.