Vi visste att tomten skulle kännas luftigare efter buskröjningen. Vi såg framför oss lite mer ljus, bättre utsikt mot syrenhäcken, kanske en enklare väg för igelkotten att ta sig fram. Men vad vi inte riktigt väntat oss – var den explosion av rödhakar som följde. Plötsligt var de överallt.

Det är något med rödhakar. De är små, ettriga och snudd på omöjliga att fånga med blicken när de virvlar förbi. Röjet hade tydligen öppnat upp ett smörgåsbord för dem: jord blottad, insekter lättare att nå, mindre gömställen för bytena. De kastade sig fram genom luften som små projektiler, landade knappt innan de var på väg igen.

Idag när jag gick min vanliga runda på gården fick jag syn på något ovanligt: en ensam trollslända som svävade över hagen. Vanligtvis ser jag trollsländorna nere vid vattenkanten. Jag har alltid trott att de är bundna dit, lika mycket som vi människor är bundna till våra hem. Men den här dagen verkade trolletsländan ha valt en annan väg – kanske i jakt efter något nytt, eller för att följa en tillfällig vindpust som förde den högre upp i landskapet.