182 Foto 2025

Jag har alltid haft en särskild plats i hjärtat för ekar. Det är något särskilt med deras robusta stammar, utsträckta kronor och tusenåriga styrka. Eken står kvar när andra träd viker sig för tidens tand. Dess kraftfulla närvaro inger respekt – och samtidigt ett märkligt lugn. Att vandra bland ekar ger mig känslan av att vara nära naturens själ och historiens vingslag. För mig kommer eken alltid vara skogens majestät och en symbol för uthållighet och klokhet.

Dikt: Den gamla eken

I gryningens tysta timma
vakar den gamla eken stilla,
med rötter som bär på sagor
och grenar som världen vill hylla.

När vindarna sakta susar
talas det om tidens gång,
och i ekens skuggor vilar
en uråldrig, vis sång.

Vi visste att tomten skulle kännas luftigare efter buskröjningen. Vi såg framför oss lite mer ljus, bättre utsikt mot syrenhäcken, kanske en enklare väg för igelkotten att ta sig fram. Men vad vi inte riktigt väntat oss – var den explosion av rödhakar som följde. Plötsligt var de överallt.

Det är något med rödhakar. De är små, ettriga och snudd på omöjliga att fånga med blicken när de virvlar förbi. Röjet hade tydligen öppnat upp ett smörgåsbord för dem: jord blottad, insekter lättare att nå, mindre gömställen för bytena. De kastade sig fram genom luften som små projektiler, landade knappt innan de var på väg igen.