När vi flyttade hit till gården fanns det redan ett litet “landmärke” precis utanför hagen: ett gammalt bilvrak, troligtvis en PV Volvo-lastbil. Då var det knappt något man la märke till, halvt dolt som den var under ett tätt tak av hagtorn och sly. Men med åren – och med våra ständiga röjningsinsatser runt gården – har buskarna runt bilen försvunnit, och vraket har kommit fram i ljuset.
Det har blivit lite av en kuriositet, både för oss och för besökare. Jag har fotat bilen några gånger genom åren, mest för att dokumentera hur naturen både tar över och släpper taget om gamla saker. Det senaste året har vi städat upp runt omkring, plockat bort vassa delar och skräp. Men bilen själv har gjort sitt – rosten har tagit över, så till den grad att delar ramlar av helt av sig själv.
Vi hade en chans att bli av med bilen tidigare, när skrotfirman ändå var här för att hämta en annan bil. De frågade om de skulle ta med sig även den här, men då var vi tveksamma. Kanske för att den trots allt blivit en sån självklar del av landskapet här.
Nu, när den blottas helt på höst och vinter när träden inte längre gömmer den, känner jag att det nog är dags att låta den gå vidare. Det är trots allt farligt med vassa, rostiga bilvrak, särskilt när trädgården används av både folk och djur. Kanske får det bli några sista foton, som minne av vår gamla gårdsvän, innan vi säger hej då på riktigt.
