Ingalill Sjögren
Efter en rejäl genomgång i snickeboa är jag äntligen klar med allt som skulle slängas. Det blev några turer fram och tillbaka, men nu är det rensat, luftigt och framför allt användbart igen. En sådan där skön känsla när man faktiskt ser golvet och hittar det man behöver utan att rota runt i evigheter.
Nu finns det äntligen plats att bänka sig och ta tag i lite projekt igen. Och visst blir man lite extra sugen när ordningen är tillbaka — som att kreativiteten får mer utrymme den också.
Att vara en livslång lärande – ja, det är verkligen jag. Jag har nog alltid varit sådan, en person som gärna grottar ner sig ordentligt när något fångar mitt intresse. Det räcker inte med att bara veta lite grann – jag vill förstå, testa själv, läsa mer och gärna prova igen.
Just nu kretsar mycket av min nyfikenhet kring örter och deras egenskaper. Det är något särskilt med att kombinera både vilda och odlade växter, att lära känna dem på riktigt. Hur de doftar, smakar och vad de faktiskt kan bidra med – både för kroppen och sinnet.
Jag har börjat experimentera mer med egna teblandningar, och det är nästan som en liten ritual. Att plocka, torka och sedan blanda olika örter efter smak och behov. Ibland blir det en lugnande kvällskopp med citronmeliss och lavendel, ibland något mer uppiggande med mynta och nässla. Det finns en sådan frihet i att skapa själv, och samtidigt en djup respekt för naturens rikedom.
Det som fascinerar mig mest är hur mycket kunskap som finns, både gammal och ny. Traditionella användningar som gått i arv, tillsammans med modern forskning – det känns som att det alltid finns mer att upptäcka. Och det är nog just det som gör att jag aldrig tröttnar.
Att vara en livslång lärande handlar inte om att prestera eller kunna mest, utan om att vara nyfiken. Att våga följa sina intressen, även när de leder en in på helt nya spår. För mig är det en stor del av livskvaliteten – att få fortsätta upptäcka, skapa och fördjupa mig.
Och just nu doftar det örter här hemma, torkställningarna är fulla, och tekopparna avlöser varandra. Precis så som jag vill ha det.
Jag upplever den som ”invasiv” på grund av sin enorma spridningskraft.
Sista dagen, dag 5, rundar vi av med en riktig superkombo: Blåbärs- och Hampasmoothie. Full av smak och näring, med blåbärens djupa toner och hampafrönas mjuka, nötiga karaktär.
| Ingredienser 1,5 dl osötad kokosmjölk eller nötmjölk 2,3 dl osötad, fet grekisk yoghurt 0,6 dl blåbär 1.2 dl banan 2 msk kokosolja 1 msk hampafrön 1 msk chiafrön Nördigt tips: Hampafrön innehåller en komplett källa till växtbaserat protein samt antiinflammatoriska omega-3-fetter. |
Dagens skrivuppmaning fick mig att stanna upp och fundera lite extra. Det finns ju så många små vanor som påverkar livet, ofta utan att man ens tänker på det. Men om jag verkligen ska välja en, så landar jag i något ganska oväntat.
Det handlar inte om morgonrutiner, träning eller kost. Det handlar om perspektiv.
För många år sedan, under en period när jag inte mådde särskilt bra, snubblade jag över en tanke i en astrologibok. Där stod det att allt har två sidor – det beror helt på hur man väljer att tolka det. Just då fastnade det där hos mig mer än något annat.
Jag började testa.
När något jobbigt hände försökte jag vända på det. Inte för att förminska det som var svårt, utan för att se om det gick att hitta en annan vinkel. Ibland blev det nästan som en komedi – som om livet spelade upp en scen där jag fick välja om jag ville vara frustrerad eller smått road.
Och vet du vad? Det fungerade.
Inte alltid. Men tillräckligt ofta för att göra skillnad.
Att kunna skratta åt det som annars tynger, eller åtminstone se det med lite distans, har förändrat mycket för mig. Det gör att motgångar inte känns lika tunga, och att vardagen blir lite lättare att bära.
Det är kanske inte en vana man kan bocka av på en lista. Men det är ett sätt att tänka som jag återkommer till, om och om igen.
Och det har nog, mer än något annat, förbättrat mitt liv.
