Ingalill Sjögren

Dagens skrivuppmaning fick mig att fundera lite extra, men svaret kom ganska snabbt ändå. Den teknik jag är helt övertygad om kommer att finnas – och dessutom vara ännu mer integrerad i våra liv – är AI, alltså artificiell intelligens.

Redan idag märker vi hur AI smyger sig in överallt. I våra telefoner, i våra hem, i hur vi söker information, redigerar bilder och till och med hur vi skriver texter. Och om jag tittar 20 år framåt känns det nästan självklart att AI kommer att finnas i princip överallt – i både stort och smått.

Jag tror att AI kan göra mycket gott. Den kan underlätta vardagen, hjälpa oss att lösa problem snabbare, bidra till forskning och kanske till och med hjälpa oss att ta bättre hand om både natur och miljö. Tänk bara inom odling och trädgård – smarta system som vet exakt när växterna behöver vatten eller när jorden behöver förbättras.

Men det finns också en baksida, och det är den som oroar mig lite. Jag tycker om AI, men inte när det används till fel saker. Fake news, manipulerade bilder och filmer, eller när tekniken används i skadligt syfte – där går min gräns. Det kan bli svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det, och det känns faktiskt lite obehagligt.

Så ja, AI kommer absolut att finnas om 20 år – det är jag övertygad om. Frågan är kanske inte om, utan hur vi väljer att använda den.

För i slutändan är det ju vi människor som styr tekniken, inte tvärtom.

Den bok jag har läst fler gånger än någon annan är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Det är en sådan där berättelse som aldrig riktigt tappar sin magi, hur många gånger jag än återvänder till den.

Jag minns första gången jag läste den – känslan av äventyr, uppfinningsrikedom och den där nästan barnsliga fascinationen inför vad människor kan åstadkomma med kunskap, samarbete och envishet. Det är något särskilt med Vernes sätt att skriva; han lyckas väva samman vetenskap, fantasi och spänning på ett sätt som gör att man både lär sig något och dras med i berättelsen.

Under åren har jag plockat upp boken flera gånger. Ibland för att återuppleva själva historien, ibland för att få den där speciella känslan av upptäckarlust igen. Varje omläsning ger något nytt – små detaljer man inte tänkt på tidigare eller nya tankar kring karaktärerna och deras val.

Jag har alltid haft en särskild förkärlek för Jules Vernes böcker. De är tidlösa på något vis, och trots att de skrevs för länge sedan känns de fortfarande levande och inspirerande. De väcker både nyfikenhet och kreativitet, vilket nog är en anledning till att jag återkommer till dem gång på gång.

Och visst är det lite extra roligt att berättelsen också blev serie – jag minns särskilt versionen från 1973 med Omar Sharif. Den gav ytterligare en dimension till historien, även om boken alltid kommer att vara det som stannar kvar starkast hos mig.