182 Foto 2026

Det är lite synd att det inte blivit så mycket fotande i svartvitt på sistone. Bilderna kan ju bli väldigt spännande när man vågar fokusera på det väsentliga – till exempel bara huvudet på ett djur.

Utan färgen blir det lättare att se blicken, strukturen i pälsen eller fjädrarna, och de små detaljerna som man annars kanske missar. Ett djurhuvud i svartvitt får nästan en porträttliknande känsla, som om det tittar rakt in i själen.

Nästa gång jag är ute med kameran ska jag verkligen försöka tänka “svartvitt” redan när jag trycker på avtryckaren. Kanske blir det ett helt litet projekt: svarta och vita djurporträtt från trädgården och promenaderna.

Rosa och Håkan har målat sin fasad mörkare, och vilken skillnad det blev! Huset ser genast mer stilrent ut, men också på något sätt robustare.

I år trodde jag faktiskt att solrosorna skulle bli ett minne blott.

Små, försiktiga plantor som knappt hunnit sträcka på sig innan någon (jag tittar på er, hungriga små kryp och andra trädgårdsgäster…) tog sig en smakbit. Jag gick där och suckade, petade lite i jorden och tänkte att “jaha, det var den sommaren det”.

Men trädgården har ju en märklig förmåga att överraska.

För här står de nu. Inte bara en eller två – utan ett helt gäng. Solrosor i alla möjliga former och färger, som om de bestämt sig för att ta revansch å mina vägnar. Höga som stolta vakter, lite mer blyga varianter som tittar fram mellan bladverken, och så de där som nästan ser målade ut i nyanser av gult, orange och djupt rött.

Chillan har hittat sin favoritplats igen – mitt på trappan, precis där man själv tänkt sätta foten. Men vem har hjärta att flytta på henne när hon ligger där så nöjd, med tassarna under sig och solen som värmer hennes gamla päls?

Det hade varit något alldeles extra om väggar kunde viska. Tänk vilka historier de här gamla timmerväggarna hade kunnat dela med sig av – från gårdens rötter på 1800-talet, och kanske ännu längre tillbaka, ända till 1600-talet.

Man undrar vilka som gått över samma tröskel, burit in ved i vintermörkret eller stått lutade mot väggen en stilla sommarkväll. Kanske har någon skrattat här, någon annan gråtit, och någon har säkerligen drömt om ett liv långt bort – precis som vi gör ibland.

Det är något särskilt med gamla hus. De bär inte bara på årtal och byggnadsteknik, utan på liv. Och även om väggarna förblir tysta, så känns det som att de ändå berättar – i knarrande golv, i solblekta brädor och i varje liten spricka som tiden lämnat efter sig.