182 Foto 2026

Nu är det skördetid för tomaterna och löken. Jag har börjat rensa ur i tunnlarna och fyller upp bäddarna med gräsklipp, så att jorden får vila och samla näring till nästa säsong.

Det är något magiskt med de allra första minuterna av dagen. När allt precis börjar vakna till liv, solens första strålar letar sig fram mellan trätopparna och daggen ligger kvar som ett stilla skimmer över marken. En mjuk, nyfödd tystnad som bara morgonen kan bära.

Det är något särskilt med den allra första svängen ut på morgonen. När hundarna tassar ut med mjuka steg och världen fortfarande ligger kvar i sin tystnad. Jag älskar att gå den rundan — den där som inte är för att motionera eller hinna något, utan bara för att landa i dagen.

Vi går över gårdsplanen och jag låter blicken svepa över tomten, som jag alltid gör. Ser om viltsvinen varit i farten under natten, om något är omrört eller om spåren ligger kvar som små berättelser i gräset. Morgonljuset letar sig fram mellan träden, försiktigt först, som om det inte vill störa. Daggen glimmar i varje strå, och hundarna nosar runt med den där nyfikna självklarheten som bara djur har.

Det är en stund av stillhet. En sådan som inte behöver ord eller planer. Bara andetag, ljus, mark under fötterna och hundar som rör sig tryggt vid min sida. Varje morgon börjar lite bättre när vi tar den svängen tillsammans.

I går, när jag gick genom skogen, fick jag syn på något som nästan såg ut som små vågor av ljus på en gammal stock. Stora, härliga ostronmusslingar, mjukt skiftande i grått och beige, hade brett ut sig som ett eget litet landskap. Det är märkligt hur svampar kan få en helt vanlig trädstam att se ut som ett konstverk.

Det var något stillsamt över platsen. Ingen hade rört vid stocken på länge, och naturen hade fått arbeta i fred — lager på lager av liv som byggts upp utan brådska. Ostronmusslingarna låg där som ett bevis på hur vackert allt blir när det får växa orört, när skogen får bestämma takten själv.

Vid Klippans kulturreservat ligger det allra äldsta huset, känt som Röda byggnaden. Det byggdes redan 1762, och står än i dag som ett stilla vittne till Göteborgs historia.

Med sina röda träpaneler och små fönster mot älven bär huset på berättelser om hantverk, handel och vardagsliv från en annan tid. Det är något särskilt med att stå där en tidig morgon — känna doften av havet, höra måsarna och se solen glittra mot den röda fasaden.

Ett stycke kulturarv som fortfarande andas.