182 Foto 2026

Det ser verkligen ut som en riktig parkeringsmiss när någon har ställt smartbilen på tvären i parkeringsfickan. Som om bilen bara tänkte: “Här blir bra!” och sedan gav upp resten av geometrin.

Druvbrovnic har mängder av trappor, och ibland är stegen så höga att det känns som ett helt gympass bara att gå ut genom dörren. Våra gamla knän protesterar lite, men samtidigt finns det något charmigt i att varje promenad blir ett litet äventyr – upp, ner, flås, skratt och så den där utsikten som alltid är värd mödan.

Det finns något alldeles särskilt med lamporna i Dubrovniks gamla stan. De hänger där som små ljusväktare över gränderna – alla i samma form, samma milda sken, men med olika små hemligheter. Vissa bär restaurangernas namn, andra är helt tomma, som om de bara vill lysa utan att säga något alls.

Just den enkelheten gör ljuset så charmigt. När kvällen faller och stenhusen blir mjuka i färgen, tänds lamporna en efter en och skapar ett stilla skimmer över trappor och valv. Det är som att gå genom en gammal berättelse, där varje lampa är en liten paus, ett andetag, ett “stanna här en stund”.

Det är ett ljus som inte försöker imponera – det bara är. Och kanske är det därför det känns så magiskt.

Idag gav jag mig på projektet att filtrera mjödet och hälla upp det på mindre flaskor. Det började bra. Jag kände mig nästan som en professionell mjödmästare där jag stod med tratt, filter och full koncentration.

Sen började verkligheten.

Varje gång jag hällde upp rörde jag upp bottensatsen så effektivt att hela flaskan blev grumlig igen. Det var som om mjödet sa: “Nej nej, jag är inte klar, rör mig inte!” Och jag, som försökte vara tålmodig och metodisk, fick stå där och se hur allt blev som en snöglob i slow motion.

Så nu får mjödet vila. Och jag också.

Flaskorna står prydligt på rad och låtsas vara färdiga, men vi vet båda att det här bara är första ronden. Om någon månad får jag kika igen och se om de behöver en ny omgång filtrering — helst utan att jag startar en intern storm i varje flaska.

Mjöd är som livet ibland: man tror man har koll, men så rör man lite för mycket och allt blir grumligt. Då är det bara att ta en paus, låta saker lägga sig, och fortsätta när det känns rätt.

Bin och humlor arbetade febrilt i dag, fast beslutna att samla de allra sista pollenkorn från basilikan och anisopen som fortfarande blommar. Jag var inte direkt populär när jag började röja – hela tunneln vibrerade av små, ivriga vingar.