Allt ryker…

I går när jag gick upp och fodrade hästarna var det så härligt väder. Solen sken och man kände hur energin kom krypande. Jag tog en bild på gödselspannen, tyckte det såg så lite läckert ut när det rykte. Hade det varit för ett par år sedan hade jag haft en helt annan känsla.

Ett år efter att vi hade köpt gården så brann vår lada ner. Boningshuset låg bara 1 meter ifrån ladan. Det var sent på kvällen som jag tyckte det började lukta lite rök utanför fönstret. Det var först när det såg ut som dimmoln som jag hajade till och gick ner och ut. Jösses mellan gliporna i dörren såg ut det ut som om vi hade fångat solen och tryckt in i vår lada. Rusade upp och skrek till gubben att han skulle ringa brandkåren medan jag väckte barnen och tog med dem upp till vårt gästhus som vi hyrde ut. Där bodde kompisen med sina 2 töser. Brandkåren kom inom 10 minuter men för oss kändes det som en evighet. Det är konstigt hur olika man reagerar.

Gubben for runt som en skottspole och jag hade fullt sjå med att hålla honom lugn. Själv kände jag mig som en zombie. Plötsligt började nock pannorna flyga upp i luften en efter en mot boningshuset och så blev det knäpptyst och man funderade på vad syret i luften tog vägen. Det hördes ett enormt sus och det blev ett eldhav utan dess like. Brandmännen siktade då alla slangar mot boningshuset men hettan gjorde att det började brinna även där. Denna natt förlorade vi bara en lada. Det finns folk som har förlorat sina hem och ännu värre sina nära och kära. Jag kan fortfarande tänka på dessa lugna stabila brandmän som kämpade med att inte vårt boningshus skulle brinna ner. Jag höll mig lugn hela tiden men ett par veckor efter så kom ångesten krypande och jag tyckte det luktade rök överallt. Taken ryker, asfalten ryker och även gräset ryker om det är kallt i luften. Jag tyckte bokstavligen att hela världen ryker om man tittar noga. Så hade jag tagit kortet strax efter branden så hade jag slängt det och tyckt att det var en gräslig bild.

18 brandmän från 3 stationer kämpade hela natten med att rädda vårt boningshus och hålla elden i schack. Stor eloge till dessa hjältar som vi på gården aldrig kommer att glömma.