Äntligen har vi fått besök av en igelkott igen! Det var verkligen på tiden – förra året såg vi inte en enda, så det här känns extra roligt.
Hundarna kände direkt att något var på gång och lokaliserade snabbt var den lilla besökaren höll till. Nu är de försiktiga och håller mest koll på avstånd. De smyger fram, spanar en stund och sätter sig sedan och vakar över vad som händer, som små vakthundar med stort tålamod.
För tre år sedan hade vi fullt av igelkottsbebisar här på gården. Då fick de mat varje dag och blev snabbt vana vid att det är en trygg plats att komma till. Det känns fint att kanske få uppleva något liknande igen.
Jag var lite orolig för hur Gustav skulle reagera – om han skulle gå på igelkotten – men det visade sig att han mest blev sur över att vi bjöd den på hans blötfoder. Det säger en hel del om vem som egentligen bestämmer här hemma.
