Morot, apelsin och ingefära
Note: Varm, mjuk och lugnande avslutning på veckan.
Om jag fick radera en trend från historien – bara sudda ut den helt och hållet – då hade jag inte tvekat en sekund.
Plyschens mjukisdress.
Ni vet precis vad jag menar. Den där märkliga kombinationen av “mys” och “vad i hela världen tänkte vi egentligen?”. Färger som tog i från tårna – skrikig rosa, bländande turkos… och ja, vinröd.
För jag ska erkänna en sak.
Jag hade en.
En vinröd.
Och då tyckte jag säkert att jag var både bekväm och lite smått elegant. I efterhand känns det mer som att jag gick runt i något som liknade en korsning mellan sofföverdrag och träningskläder – med en glans som inte gick att ignorera.
Passformen var inte heller att leka med. Antingen satt den som gjuten (lite för gjuten…) eller så hängde den som om den tappat livsgnistan helt. Det fanns inget lagom.
Men vi bar dem ändå. Med stolthet!
Idag kan jag skratta åt det, och det gör jag gärna. Men om någon försöker väcka den trenden till liv igen… då gömmer jag mig bakom närmaste rabatt och låtsas att jag aldrig varit med.
Fast den vinröda… ja, den glömmer man inte i första taget.
Vilken gammal teknik saknar jag mest? Det är en fråga som väcker fler minnen än man först tror.
För mig är svaret självklart – den manuella filmvisningen på biografer.
Det var något alldeles särskilt med den tiden. Inte bara själva filmen, utan hela arbetet bakom. De där tunga filmlådorna som skulle bäras, rullarna som skulle monteras och skarvas ihop med noggrann hand. Man fick vara både tekniker och lite konstnär på samma gång. Och så alla dessa filmskiften – att hela tiden vara uppmärksam, redo, när det var dags att byta.
Det krävdes närvaro på ett helt annat sätt än idag.
Och ljudet… det där karakteristiska smattrandet från filmprojektorerna. Ett ljud som nästan blev en del av filmen i sig. Lite levande, lite oförutsägbart – men så charmigt. Idag är allt så tyst, så perfekt och så… opersonligt.
Visst har tekniken gått framåt, och det är bekvämt. Men ibland kan jag sakna det där hantverket. Känslan av att faktiskt vara en del av visningen, inte bara trycka på en knapp.
Det var kanske mer arbete – men också mer själ.
Jordnötssmör, nötter och vanilj
Note: Mättande och helgmysig.
Det känns som att vi lever i en märklig och lite uppochnedvänd värld just nu. Inte bara med alla oroligheter och spänningar som pågår runt om i världen, utan också med vädret som beter sig minst sagt nyckfullt.
Igår njöt vi av sommarvärme med hela 28 grader, och idag möts man av blåst, hagel och ett regn som bara vräker ner. Det är som att årstiderna inte riktigt vet var de hör hemma längre.
Man får försöka hitta lugnet i det lilla – en kopp te, ljudet av regnet mot taket och tanken på att naturen ändå alltid hittar sin väg, hur förvirrad den än kan kännas just nu.
