Jag har inte så många liljor i år, men de som valt att komma har förökat sig och blommar med en nästan överraskande prakt. Färre – men starkare, vackrare och mer självsäkra. Som om trädgården själv bestämt att kvalitet får gå före mängd
Vilken fiktiv karaktär känner du mest igen dig i?
Jag tyckte frågan var svår så jag frågade gubben!
Jag tänkte att han skulle säga något som Ronja Rövardotter, Muminmamman, eller kanske någon mystisk örtalv från en bok ingen läst.
Men nej. Han svarade snabbare än en katt som hör en prasslande godispåse:
“Pippi Långstrump.”
Jag hann inte ens blinka. Han sa det med samma självklarhet som om han just meddelat att himlen är blå och att rabarber ibland smakar kål.
Och ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag ana att han kanske… kanske… har en poäng.
Bevismaterialet (tyvärr ganska starkt)
- Jag har en tendens att kasta mig in i projekt med samma energi som Pippi kastar sig över en ny cirkusutmaning.
- Jag pratar med växter som om de vore gamla vänner.
- Jag har en kreativ förmåga att lösa problem som ibland gränsar till ren anarki.
- Jag har en katt som följer mig som en sidekick.
Och visst, jag lyfter inte hästar (än), men jag har definitivt burit hem saker från loppisar som väger mer än min självrespekt.
Men är jag helt Pippi?
Nja. Jag är nog mer en Pippi som dricker te, odlar permakultur och har starka åsikter om kryddburkar i retrofärger. En Pippi som hellre fermenterar rallaros än slåss med sjörövare. En Pippi som skriver blogginlägg om rabarber som smakar kål.
En Pippi som ibland tänker: “Jag borde nog inte göra det här”… …och sedan gör det ändå, men med lite mer planering och en lista.
Slutsats
Gubben har alltså utnämnt mig till Pippi Långstrump. Jag har ingen aning om vad det säger om mig. Men jag vet vad det säger om honom:
Han lever med en kvinna som är lika delar kreativ, kaotisk, praktisk, poetisk och fullständigt omöjlig att förutsäga.
126. I svartvitt (94 av 182)
Det är lite synd att det inte blivit så mycket fotande i svartvitt på sistone. Bilderna kan ju bli väldigt spännande när man vågar fokusera på det väsentliga – till exempel bara huvudet på ett djur.
Utan färgen blir det lättare att se blicken, strukturen i pälsen eller fjädrarna, och de små detaljerna som man annars kanske missar. Ett djurhuvud i svartvitt får nästan en porträttliknande känsla, som om det tittar rakt in i själen.
Nästa gång jag är ute med kameran ska jag verkligen försöka tänka “svartvitt” redan när jag trycker på avtryckaren. Kanske blir det ett helt litet projekt: svarta och vita djurporträtt från trädgården och promenaderna.
Smoothie – Bärmålla & Amla
- 3 matskedar havregryn (blötlagda eller malda över natten)
- 2–2½ dl mandelmjölk
- 1 liten banan (för sötma och krämighet)
- 1 näve bärmålla – frisk grön ton
- Saft av ¼ citron – syrlig klarhet
- ½ tsk super amla-pulver – kraftfull antioxidant
- 1 tsk chiafrön – fyllighet och omega
- 1 msk yoghurt – rundar av smaken
Jag har så extremt mycket bärmålla i en av tunnlarna just nu. De är söta och lite nötiga i smaken, nästan som en mildare version av en hallon–jordgubbsblandning med en egen karaktär.
Jag har plockat varje dag, men nu börjar de bli lite övermogna. Samtidigt känns det som slöseri att låta dem hänga tills de trillar av. Så jag tänkte: lika bra att plocka och göra smoothie av bären – och ta några blad med också, för de är nyttiga.
Bärmålla är en av de där lite underskattade bärbuskarna som ger skörd nästan oavsett hur sommaren ser ut. När bären är mogna blir de mjuka, saftiga och precis lagom söta utan att kännas sirapiga.
Att blanda i några färska blad är ett enkelt sätt att få med lite extra grönska, fibrer och vitaminer utan att smaken blir “grön” på det där jobbiga sättet. Tänk spenat i en smoothie, men med en mer örtaktig ton.
Färgen blev… ja, låt oss kalla den “jordig röd-brun”. Inte den där instagramvänliga pastellrosa man kanske hoppas på. Men den var god och nyttig, och det är ju huvudsaken. Och ibland får det bara vara så här: en fulfärgad, supergod och svinnsmart smoothie gjord på det som faktiskt finns i trädgården just nu.
Tror du att allt händer av en anledning?
Dagens skrivuppmaning fick mig att stanna upp mitt bland tomatplantorna: Tror du att allt händer av en anledning?
Jag tror att vissa saker händer av en anledning – det ena leder till det andra. Men jag tror inte att hela livet byggs upp på händelser av en anledning. Man kan grotta ner sig i denna fråga i oändlighet…
Det ena leder till det andra
I trädgården ser jag det tydligt: jag sådde basilika för att det såg fint ut på påsen. Sedan kom myggen, så jag satte upp myggnät. På grund av nätet fick tomaterna mer skugga, och plötsligt växte de bättre än någonsin. Ingen stor plan, bara små val som ledde till något nytt.
Så kanske är “anledningen” inte en hemlig masterplan, utan helt enkelt kedjor av orsak och verkan – med en slant slump inblandad.
När livet känns som en snårskog
Det finns dagar då allt känns meningsfullt, som om varje steg var rätt. Och det finns dagar då det bara känns som att jag trampat runt i en snårskog av misstag.
På de dagarna hjälper det mig att tänka på det som någon skrev om stoicismen: inte “allt händer för en anledning”, utan “allt händer av en anledning” – alltså på grund av något, inte för att det är förutbestämt. Det tar bort en del press. Jag behöver inte hitta en djup mening med att regnet kom exakt när jag skulle hämta paketet. Det regnade bara.
En anledning, flera spår
Samtidigt har jag märkt att vissa händelser verkligen känns meningsfulla i efterhand. Som det där köpet av en begagnad spade som ledde till att jag började grässa om en hel rabatt, som ledde till att jag lärde känna grannen som hjälpte mig, som ledde till att vi delar fröer varje vår.
Där kan jag nästan höja ett glas hemmagjord kvass och säga: “Ja, det där hände nog av en anledning.”
Men jag tror inte att det betyder att varje liten motgång är en del av en större plan. Ibland är det bara… slump. Och det är okej.
Att leva mitt i frågan
Jag landar nog i någonstans mittemellan:
- Vissa saker händer av en anledning – våra val, våra möten, våra små kedjereaktioner.
- Vissa saker händer utan större mening – slump, timing, väder, andra människors dagar.
- Meningen skapas ofta i efterhand, när vi berättar historien för oss själva.
Och kanske är det precis där det blir intressant: att vi får vara med och skriva om vad som “betydde något” och vad som bara var bakgrundsbuller.
En liten trädgårdsmetafor till slut
Tänk dig en perennrabatt. Vissa plantor satte du med omsorg, andra dök upp själva. Vissa trivs, vissa försvinner. Du kan inte kontrollera allt, men du kan välja vad du vattnar, vad du gallrar bort, och vad du låter få växa vilt.
På samma sätt med livet: vi kan inte alltid veta varför saker händer, men vi kan välja vad vi ger näring.
