Fredagar alltså – finns det något bättre? Jag kände mig så pepp i morse och bestämde mig för att köra en ordentlig storstädning så att allt är fint till gästerna i morgon och på söndag. Det behövs verkligen, för hallen är inte riktigt klar ännu, och gubbens arbetsrum har mer och mer förvandlats till ett förråd. Just nu ligger både hallens och Micaels nya golv där i väntan på sin tur.

Lill-polarn valde att stanna hemma för att se Baywatch med Esmeralda. Han lovade att städa under reklampauserna – och faktiskt, köket var superfint när jag kom hem! Han hade röjt undan, torkat alla skåp och fått det att blänka. Jag måste erkänna att jag blev riktigt imponerad.

Som belöning hade jag köpt kexchoklad och karameller till kvällens Let’s Dance, men planen sprack snabbt. När jag kom ut i köket stod Lill-polarn på vågen och vräkte i sig den ena kakan efter den andra. Esmeralda hade tydligen blivit helt betagen i David Hasselhoff och påstod att killar ska vara stora och muskulösa!

Då förklarade Lill-polarn med stort allvar att han faktiskt vägde jättemycket – ”minst ett kilo” – men att musklerna bara vilade lite just idag. Han hade ju dessutom tappat en del på vägen igår när det gick lite väl vilt till! När vågen envisades med att bara visa ett halvt kilo bestämde han sig för att fylla upp vikten med choklad.

Oj, så besviken Lill-polarn var när jag kom hem i dag! Han hade haft det så trevligt med Esmeralda i går och hade redan planerat att fortsätta mysa i lille-hagen idag. Men förstås – nu vräkte snön ner, och Esmeralda vägrade gå ut.

Det var riktigt synd om honom. Han har så svårt för att det är vår den ena dagen och full vinter den nästa. Där stod han i fönstret och tjurade, med armarna i kors och en blick som kunde smälta snö – om inte snön hade fallit så tätt!

Jag försökte muntra upp honom genom att visa två små solrosor som precis börjat sticka upp i krukan, men det hjälpte inte ett dugg. “Det kan ju kvitta nu när det blir vinter igen!” muttrade han. Allt var jobbigt, tyckte han. Inte ens mina bästa försök till pepp gick hem.

Men… det dröjde inte länge innan han gav efter för frestelsen. När snön föll så där tätt, måste man ju bara passa på! Medan jag var ute och gick med Shakira hade han tydligen letat reda på något att åka på — kälken vågade han sig inte på efter förra vinterns vurpa, så han tog… min finskål!

När jag kom tillbaka svischade han runt ute på gården, skrattade så han tjöt och höll i sig i de handtag han lyckats montera på skålen. Den snurrade runt som en karusell, och Lill-polarn såg ut som världens lyckligaste pinne.

I dag har det varit så vackert ute — solen har strålat nästan hela dagen! Annars brukar den ju precis hinna försvinna bakom molnen så fort man kommer hem, men i dag hann jag faktiskt njuta av en kopp kaffe ute i det fina vårvädret.

Även Lill-polarn var snabb att ta vara på solen. Han hade tagit med sig Esmeralda ut på en liten promenad och picknick i lille-hagen. Där satt han sedan, nöjd och belåten, lutad mot gärdsgården med ett leende som sa allt.

Jag fick snart se varför. Han hade nämligen snott med sig min glasros — den som står på ett litet hjärta — och ställt ut den till Esmeralda som en överraskning. Runt omkring hade han lagt ut små ledtrådar och till och med skrivit en dikt som skulle leda henne fram till “den stora överraskningen”. (Dvs honom själv, förstås!)

Jag måste ändå ge honom en eloge för sin envishet. Lill-polarn ger sig inte i första taget när det gäller uppvaktning!

Hans dikt gick så här:

“Från början till slut
kom du fram till mig snabbt som ett spjut.
Du har funnit det ultimata målet –
snygg, stilig och väl klätt. Det är ju jag!
Vackrare än en soldag.
Är själva romantiken, planerar allt
och visar dig antiken.
Välkommen till paradiset –
hos mig är det rena himmelriket.”