Dagens bild är på en liten gäst. Jag och Rosa skall åka till Varberg och titta på Mickelsmäss. Vi har aldrig varit på något sådant här och det skall bli jättespännande. När jag skulle hämta nya kläder och en handduk, satt den här lilla stackaren på torkstället. Det är tredje gången vi har fåglar inne? Nu fick vi ut även denna utan att den blev allt för stressad eller skadad i någon ruta.
När jag var nere i Mölndal så gick jag förbi ett par gamla hus. Det första huset hittar jag ingen information om, och jag är inte helt säker på om det är i kommunens ägo.
Men om det gamla svinhuset hittade jag denna informationen.
Toltorp Mellangården 1 ” Det som finns kvar av gården utgör fastigheten Stiernhielm 6. På gården uppförde Magnus Svanfeldt 1902-1903 ett modernt svinhus för cirka 200 grisar. 1924 arrenderades gården ut och besättningen utökades till 400-450 grisar, för att upphöra 1938 på grund av påträngande bebyggelse. Svanfeldt byggde 1935 ett bostadshus på gården, med adress Wallinsgatan 25. 1940 hyrdes svinhuset ut till en holländsk blomsterlöksfirma, KA Scharppf och ändrades om till packlokal. Under de senare krigsåren och åren därefter drev KA Scharppf tillsammans med Sten Svanfeldt odling av blomsterlökar, främst tulpaner och narcisser, på gårdens ägor. När odlingen var som störst omfattade den ca 6 tunnland. Staden växte och kommunen köpte 1959 och 1967 det mesta av gårdens ägor. Sten Svanfeldt drev en mindre plantskoleverksamhet på fastigheten till sin bortgång 1985. ”
När jag bodde i Mölndal så har huset alltid varit ruffigt, men nu står det knappt ihop. Det är så trist att se de gamla byggnaderna förfalla så här. Det här huset är i så dåligt skick att det garanterat inte går att rädda. Jag har förståelse att man inte kan rädda alla gamla byggnader, men oftast så river vi först och säger ( Oj det kanske fanns kulturvärde i den här!?).
Vi själva har försökt att renovera med omtanke, men ladugårds stommarna håller inte för tegel om det samlades för mycket snö, vilket vi märkte en morgon när vi gick ut och stall taket hade rasat in. Kommunen ville att vi skulle bevara det gamla och har själva varit intresserade att kulturförklara det, men tyckte det var i för stort behov av renovering. Efter att en ladugård brann ned så är gården inte så intressant längre. Vi renoverar sakta men säkert och har fått lyft stall stommarna och rätat upp logporten, men tegel vågar vi inte ha utan vi tog plåt så snön kanar av på direkten. Så visst fattar jag att mycket är en kostnadsfråga, men jag önskade bara att fler kunde tänka en eller två gånger innan de river. Det går ju inte att göra ogjort. Hur mycket jag än älskar att fotografera, så vill jag inte att nästa generation bara skall ha bilder att titta på.
Det var så himla fint väder idag att jag fick lust att ta en god promenad med Shakira. När jag var tonåring så bodde vi i Mölndal och på gymnastiken fick vi ibland springa runt på de olika slingorna på Safjällets naturreservat. På den tiden tyckte jag (Pest och Pina).
” Området har varit bebyggt under en lång tid och tillhörde Toltorps by, där nuvarande Wallinsgatan utgjorde �bygatan� som gick ned till Göteborgsvägen och Mölndalsån. På den norra sidan mot Safjället fanns boningshus, och på den södra åkermarken mot Bosgården. Safjället utgör ett för forntiden representativt fornlämningsområde, här finns tre stensättningar, två hällkistor från yngre stenåldern, två bronsåldersrösen, och en fornborg från järnåldern. Mölndal har varit en jordbruksbyggd och närheten till Göteborg innebar en stor marknad inte minst för trädgårdsproduketer. På 1860-talet kom de första växthusen. På 1940-talet hade Mölndal den näst största omfattningen av handelsträdgårdar i landet, mätt i antal fönsterrutor i växthusen. ”
Jag parkerade nere vid kyrkan där man inte skall stå och promenerade bort mot fjället. Shakira hade bara selen som tillhör klövjeväskan på sig, tänkte hon skulle slippa släpa massa grejer i de branta backarna, men glömde bort att den sitter som en smäck på henne. Shakira är inte så van vid att gå i trafiken, så hon kan ta sig en ordentlig sniff paus mitt på övergångs ställena. Så när jag gjorde ett litet ryck var det inte lång ifrån att hon flugit förbi mig. Stackare, blicken hon gav mig sa allt. När vi väl hade stånkat oss upp för den branta backen, det finns smidigare vägar men jag tog denna av gammal vana. Så var här jättefina slingor och bra skyltat till de olika fornlämningarna. Det som både var roligt och lite jobbigt var att det var så mycket folk. Så härligt att se folk nyttja de fina smultronställena vi har i våra kommuner.
Det fans flera stubbgubbar som bara såg för härliga ut där de stod mitt i skogen. Jag tänker definitivt åka hit fler gånger och gå alla de olika slingorna runt.
Dagens bild är på mina baljor som jag haft när jag rensat ogräs. Det är förmodligen någon av mina katter som har vält den ena när de har använt den som vattenho. Nu fick jag hjälp i onsdags med att röja undan sådant här som har en tendens att bli stående och det känns väldigt skönt. Jag tycker att kylan kom tidigt i år medan tidningarna spår en jättevarm vinter? Det har ju hänt att man vaknat en morgon och det har varit helt vitt ute.
Nu slipper jag i alla fall stressa att jag glömt något vasst ute som djuren kan skada sig på. När vi har haft hästarna i trädgården så har vi märkt att de går över allt, de verkar inte bry sig det minsta om det ligger något i vägen. När jag hade den gamle travaren och ponnyn, så gick de runt om det låg något i vägen. Beethoven är väl den som gärna trampar och undersöker allt, men även Bellman har börjat att ha den inställningen att allt skall ge vika när de kommer.
Gick och funderade idag på springcykeln jag la ut som dagens bild, där jag tycker det är lite synd att man inte gör eller bygger mera själv. Jag kom att tänka på mina väskor som jag gjorde till pojkarna eftersom de gillade micro husen och bilarna så mycket. Både jag och gubben jobbade på biografen Draken. Juletid och alla stor premiärer var det oftast fullsatt och barnen var uppe hos släktingar i Uddevalla, då vi periodvis jobbade natten. Jag tröttnade på alla leksaker ungarna ville ha med sig och byggde de här väskorna.
Det smidiga var att bilarna kunde man stoppa i husen och tåget var batteridrivet med växlar vid spåren, så de fick i princip med sig det de ville ha i en förpackning. Smidigt för alla parter. Väskorna har fått utstå mycket hård lek och forslats hit och dit, men klarat sig riktigt hyfsat. De är visserligen i kraftigt renoveringsbehov båda två, men kan nog hålla även för kommande barnbarn.
Men var den billig att göra? nej det blev ganska dyrt i slutändan, så jag förstår folk när jag tänker efter. Men glädjen att bygga dem och ha dem liggande i nedervåningen med två nyfikna småpojkar som försökte komma in. Det glömmer man inte, och deras snopna min när de rusade runt huset och bara såg två i deras ögon tråklådor. Det kan få mig att små skratta ännu, och framförallt deras min när de öppnade lådorna.