Något av det mest magiska med svensk sommar är att överraskas av vilda blommor. Blåklockor är just en sådan skatt – så älskade, men ändå sällan riktigt vanliga framför kameran när man är ute och fotar natur. Jag har ofta undrat varför jag inte ser dem oftare längs vår mark eller under mina fototurer, så jag gjorde lite efterforskningar.
Var gömmer sig blåklockorna?
Det visar sig att Sveriges vanligaste art, liten blåklocka (Campanula rotundifolia), faktiskt finns från norr till söder. Tricket är att den helst trivs på mager, solig mark, längs vägkanter, ängar och gamla slåttermarker. En annan art, stor blåklocka, gillar också öppna marker men är vanligast i södra och mellersta Sverige.
Med dagens förändrade jordbruk, fler tätvuxna gräsytor och färre slåtterängar, hittar man numera inte blåklockor lika lätt som förr i tiden. Kanske är det därför jag och många fler känner att deras blå färg blivit en ovanligare syn på sommarpromenaderna i naturen.
Så hittar du blåklockorna
Vill du njuta av blåklockor i sin vilda prakt? Satsa på att: Promenera i naturreservat, gärna där ängsmark sköts traditionellt. Leta längs äldre vägkanter och torra backar där gräset är glesare. Planera fotoutflykter i juli–augusti när de flesta blåklockearter blommar. Skapa din egen blåklockemiljö i en solig, mager del av trädgården. Blåklockor trivs när det är öppet och när konkurrensen från buskar och kraftigt gräs är liten.
