Idag somnade mamma in stilla och fint. Ingmarie hade fått besked av sjuksystern på avdelningen att det var dags för vak på natten och hon undrade hur vi ville göra. Det är inte alla människor förunnat att kunna vara med sina nära och kära i sådana här situationer, utan allt brukar bara komma som en jätte chock och det tar lång tid att hämta upp sig. Så även om beskedet var oerhört stressande så kändes det ganska okey och man fick tid till att förbereda sig lite. Det kändes bra när vi satt och pratade minnen och det gladde mig att mammas lillebror var med. Även om inte jag känner honom så väl, så har mamma pratat mycket om honom och hela hon har lyst upp när hon har berättat om saker de gjort tillsammans och ett å annat hyss han gjort när han var liten. Det har aldrig funnits någon tvekan i hur mycket hon har älskat honom, även om det blev glest mellan besöken.
Självklart är det skönt att Claes-Olof satt med fram till morgontimmarna innan han åkte hem och kollade till pojkarna och djuren. Elvy som har varit världens stötta de sista åren hos mamma var med hela tiden och det är något jag värderar oerhört högt. I sådana här situationer när jag ibland kan se lite oberörd ut men hela magen känns som den skall frätas sönder och jag helst vill skrika som en galning, så vet jag att Elvy vet hur jag känner det och kan hålla mig lugn. Personalen var helt otroliga som fixade fram sängar och stolar så vi skulle ha det så bekvämt som möjligt. Så hela Eklanda gårdens personal skall ha all världen blommor som underlättade allt det sorgliga till att bli något speciellt och fint.
