Efter en rejäl sovmorgon – den sortens lyx som bara infinner sig när kroppen själv får bestämma – började dagen i stillhet. Jag bläddrade igenom alla bilder från våra utflykter hittills, som att återuppleva resan i små glimtar: ljus, färger, detaljer som nästan försvann i stunden men som nu fick nytt liv.

När vi väl kom ut genom dörren gick vi långsamt, nästan som om benen också ville ha en mjuk start. Solen låg varm över Ljubljana och vi promenerade ner mot Metelkova, den där platsen som alla säger att man måste se.

Och visst – Metelkova är något helt eget. Ett myller av färger, former, uttryck. En frizon för kreativitet, protest, lekfullhet och ibland ren kaosenergi. Men jag märker att jag är kluven. Jag älskar konst, verkligen. Men graffiti på gamla byggnader… det skaver rejält i mig. Som om två världar krockar och inte riktigt hittar harmonin.

Vi gick runt, tittade, tog in allt. Det är svårt att inte bli berörd – på ett eller annat sätt. Men det roligaste var nästan att den bild som blev snyggast av alla inte var av en väggmålning eller en installation, utan av… tre ölburkar och ett bananskal. Ett litet stilleben av slump och skräp, som plötsligt såg ut som en konstinstallation i sig.

“När graffitin inte talar till mig, men soporna gör det.”

“Metelkova i all ära – men dagens konstnärliga höjdpunkt blev tre ölburkar och ett bananskal.”

Vårt besök vid Predjama Castle blev en av resans mest oväntat roliga upplevelser. Slottet ser nästan overkligt ut där det ligger insprängt i en klippvägg, och redan utifrån förstår man att det här inte är något vanligt slott. Men det var först när vi gick in som vi insåg hur stort det faktiskt är.

Vi hade en audioguide med oss och scannade en kod i varje rum. Det gjorde rundvandringen både lätt och riktigt underhållande. Varje rum hade sin egen historia, och vi fick höra allt från dramatiska flyktförsök till hur människor levde här under medeltiden. Det fanns så många gångar, trappor och små utrymmen att det nästan kändes som att gå runt i en labyrint.

Predjama Castle är över 800 år gammalt och känt för sin unika placering i en klippvägg. Slottet är byggt ovanpå ett grottsystem, vilket gjorde det möjligt för invånarna att smuggla in mat och vatten under belägringar. Den mest kända personen som bott här är riddaren Erazem, som enligt legenden trotsade en belägring i över ett år tack vare hemliga gångar.

Men till sist tog historien en märklig vändning: enligt legenden blev han träffad av en kanonkula när han satt på toaletten. En dramatisk – och lite absurd – slutpunkt för en man som annars verkade ha haft ett övertag på alla.

En sak som verkligen överraskade oss var utsikten från Predjama Castle. Från de höga gångarna och öppningarna i klippväggen såg vi ut över dalen, skogen och de små slingrande vägarna långt där nere. Det var en sådan vy som gjorde att man stannade upp en extra stund, bara för att ta in allt.

Att stå där och veta att människor levt, gömt sig och försvarat sig på just den här platsen i hundratals år gjorde utsikten ännu mer speciell. Kombinationen av natur, historia och den dramatiska placeringen gjorde besöket till något alldeles extra.