Ibland behövs det inte mer än en rast och ett par pigga ben för att hinna uppleva något speciellt. Idag hämtade vi upp Anna på rasten och gav oss ut på en promenad bland de mjuka kullarna och grönskan i Lexby kulturreservat, precis intill den gamla gården.
Annas idrottshall ligger alldeles bredvid, så det har blivit en mysig tradition att promenera här mellan lektionerna. Området bjuder på en känsla av lantlig frid – öppna ängar, vitmålade staket och gärdesgårdar, och så den stora gårdsbyggnaden vars historia sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet. Att man faktiskt går på samma mark som bönder, hästar och kreatur trampat genom århundradena känns lite häftigt. Idag tog vi dock inte någon lång runda, för plötsligt svepte mörka regnmoln in och släppte ifrån sig snabba skurar. Vi skrattade och vände om efter bara en liten bit, men hann ändå andas in sensommardoften och låta tankarna vandra en stund.
Mitt i allt dök de upp – fårflocken som brukar beta i hagen vid gården. Nyfikna som bara får kan vara kom de fram och betraktade oss med sina stora ögon. När jag tog fram mobilen för att ta en bild blev två av dem så intresserade att de nästan tryckte mulen mot linsen, vilket resulterade i ett foto med två jättestora, förvånade fårögon rätt in i kameran. Tur att regnet inte skrämde bort dem – den lilla stunden blev dagens glada höjdpunkt.
Det blev ett kort men minnesvärt besök i Lexbyområdet, fyllt av historia, landskapsvyer och ett par rätt så närgångna får. Och visst är det härligt med vardagsäventyr, även när de blir blöta!
