182 Foto 2026

Det är snart två år sedan Gustav dök upp i vår trädgård. En dag bara stod han där, lite försiktigt i utkanten, mager och hungrig, som om han inte riktigt visste om han vågade lita på oss.

Vi har fortfarande ingen aning om var han kom ifrån. Ingen som saknade honom, ingen som frågade. Han bara… valde oss.

Trots att vi har två hundar tog han sig hit, dag efter dag. Modigare för varje gång. Först höll han avstånd, åt snabbt och försvann igen. Men sakta började han stanna kvar lite längre. Titta. Lyssna. Kanske känna att det här var en plats där han fick vara.

Och vi kunde ju inte låta bli att bry oss.

Så blev han Gustav.

Idag är det svårt att tänka sig gården utan honom. Han hör till nu, som en självklar del av allt det levande här – bland rabatter, grässtrån och vardagens små stunder. Inte längre den där försiktiga främlingen, utan en trygg och kär liten själ som valt sitt hem.

Ibland undrar jag fortfarande var hans resa började. Men kanske är det inte det viktigaste.

Det viktigaste är att han kom fram.

En telefonkiosk som lyser upp tangentbordet eller ett bord. Den behövs inte egentligen, men den gör mig glad. Och ibland är det precis vad en lampa ska göra.

Det känns som att vi lever i en märklig och lite uppochnedvänd värld just nu. Inte bara med alla oroligheter och spänningar som pågår runt om i världen, utan också med vädret som beter sig minst sagt nyckfullt.

Igår njöt vi av sommarvärme med hela 28 grader, och idag möts man av blåst, hagel och ett regn som bara vräker ner. Det är som att årstiderna inte riktigt vet var de hör hemma längre.

Man får försöka hitta lugnet i det lilla – en kopp te, ljudet av regnet mot taket och tanken på att naturen ändå alltid hittar sin väg, hur förvirrad den än kan kännas just nu.

Det är något alldeles speciellt med att få ge gamla saker nytt liv. För ett par år sedan fick jag en riktig skatt – ett helt gäng begagnade fönster från T-huset när de bytte ut sina. Jag blev så glad att det nästan pirrade i hela kroppen, för direkt började idéerna snurra.

Från början var tanken att bygga ett litet växthus av fönstren. Jag såg det framför mig – ett charmigt, lite snett och vint hus fyllt med tomater, gurkor och värmeälskande plantor. Men livet tar ibland en annan vändning, och istället blev det tunnlar som fick flytta in i trädgården. Praktiskt, absolut – men kanske inte lika romantiskt.

Så vad gör man då med alla dessa vackra fönster? Jo, man tänker om. Nu växer istället en ny idé fram – glaskåp! Tänk att få samla alla mina örtburkar bakom glas, i något som både är funktionellt och vackert. Ett litet skafferi av ljus och grönt, där varje burk får sin plats och där dofterna av torkade örter nästan känns redan innan man öppnar dörren.

Det känns fint att det som en gång satt i ett hus nu får bli en del av mitt. Att något gammalt får fortsätta leva, fast i en ny form. Och kanske är det just det jag tycker allra mest om – att skapa vidare på det som redan har en historia.

Det händer saker i örteriet nu – små steg framåt som tillsammans börjar kännas som ett riktigt avslut på ett långt och roligt projekt.

Just nu står jag och målar mina gamla fönster, sådana där med lite historia i varje spricka och lager färg. De ska få nytt liv som dörrar till två nya skåp i örteriet. Det är något särskilt med att återbruka, att låta det gamla få fortsätta vara en del av något nytt. Färgen doftar sommar och penseldragen får ta sin tid – det finns ingen stress i det här, bara ett lugn.

När de här skåpen är på plats kan jag faktiskt säga att vi är klara med själva grunden i örteriet. Det känns nästan lite overkligt. Så många timmar, så mycket fixande, planerande och ändrande längs vägen.

Nu återstår bara det där sista, det där som gör allt personligt på riktigt – några hyllor som ska upp, små skyltar som ska på plats, detaljerna som binder ihop allt. Det är ofta de som är roligast, de som sätter känslan.

Snart är örteriet inte bara färdigt – det är levande, redo att fyllas med dofter, växter och stunder.

Och kanske en kopp te i kvällssolen.