I år blev det faktiskt inga egentillverkade fröbomber med lera. Jag tänkte först att jag skulle, men sen insåg jag att naturen själv redan hade fixat en variant åt mig. Mariatisteln står nämligen där och sprider sina frön så generöst – nästan som en enda stor fröbomb på egen hand. Varje pust av vinden skickar iväg små löften om nya plantor någon annanstans.
Jag tycker om den tanken, att ibland kan man låta bli att styra och ordna så mycket. Moder natur gör sitt jobb, och det med en överraskande precision och uthållighet. Samtidigt kliar det lite i fingrarna – kanske blir det ändå egna fröbomber nästa år. Det är ju så roligt att blanda fröer, rulla små bollar av jord och lera, och sedan kasta ut dem som små hemliga paket fulla av liv.
Frågan är bara hur mycket jag hinner röja i den lilla hagen. Det är en perfekt plats för att sprida nytt – vilt och färgglatt, precis som jag vill att den ska bli. Vem vet, till våren kanske marken där borta är redo för en explosion av blommor. Tills dess låter jag tistlarna stå för det spontana utsläppet av liv och grönska. Naturens egna fröbomber – gratis, vilda och lite spretiga.
