När vi köpte gården för drygt 20 år sedan fick vi med oss mer än bara hus och mark – vi fick också en hög med gamla kartor. De låg där, lite gulnade i kanterna, som om de bar på små hemligheter från förr.
Enligt mäklaren gick tomtgränsen ”sisådär vid muren… typ”. Det kändes inte som en exakt vetenskap direkt, och utan GPS-mätning eller laserinstrument fick vi helt enkelt gå på magkänslan.
Så när det var dags att sätta upp staketet, ja… vi drog det på ett ungefär. Inga millimeterprecisioner här inte! Troligtvis har vi naggat lite på kommunens mark – men det är bara fråga om ett dike och en smal remsa gräs. Inget någon verkar ha saknat, och diket ligger kvar där det alltid gjort, stilla och oberört.
På något vis är det en del av charmen – allt är inte hugget i sten. Och muren? Ja, den står där som ett slags tidsmarkör, en påminnelse om att vissa gränser kanske inte alltid behöver vara så exakta.
