Nu har verkligen dammen frusit till och det har bildats så tuffa is formationer. Trodde inte att den skulle vara så mysig att titta på vintern, men den är fortfarande lika spännande att titta på. Pumpen skall väl klara ganska många minus, men fryser det helt så får vi nog stänga av innan pumpen bränner. Helt otroligt att vi har en liten enveten ros som lyser upp vid dammen. Skall bli så roligt till sommarn då vi kan fylla färdigt med växter runt dammen.
Äntligen är det svin kallt, brukar tycka att det är pest och pina men nu är jag bara så glad. Betydligt enklare att ta på sig ett par långkalllingar än att hålla humöret uppe när det bara regnar och marken inte klarar av att ta upp mer vatten. Hästarna var nöjda nu när de slapp gå i geggan. Shakira som älskar kyla var på strålande humör idag och for runt som en skottspole. Det var bara tre griniga katter som kom inrusandes som oljade blixtar för att värma sig som var missnöjda med vädret.
Det var bara synd att jag blev sen igen från jobbet så jag inte hann promenera så länge, älskar att fota frost. Men det lär garanterat komma fler tillfällen. Sist jag var på RK hittade jag ett fat för 10 kronor och två fåglar för 15 så jag gjorde ett nytt fågelbad, men tillsvidare får det vara ljus fat med lite dekorationer på vårt vardagsrumsbord. Skall strax bädda ner mig i soffan med en go brasa och bara gotta mig.
I dag är jag riktigt uggen och vill helst bara krypa ner framför en brasa. Det är fint väder, men ganska kallt ute. Gubben har plockat in det sista från uteplatsen, så nu känns det verkligen som att hösten är här på allvar.
Lill-polarn tyckte också att det började bli kallt och önskade sig en tjock tröja och ett par varma byxor, så han slipper frysa om ändalykten i vinter.
Jag tänkte tända vedspisen i dag och behövde hämta in mer ved. Lill-polarn ville absolut hjälpa till – “de små bitarna till vedspisen är ju inte så tunga!” sa han och tog två i taget med största allvar.
Jag fyllde mina Ikea-kassar med ved och började stapla upp i vardagsrummet. När jag var nästan klar slog det mig att Lill-polarn fortfarande inte hade kommit in?
Då hörde jag honom utifrån:
– Oj, denna biten är bara helt perfekt! Om jag bara orkar…
– Neeej! Stopp! Lill-polarn, du kan inte ta bitarna i mitten!
– Men den här är perfekt! Kolla!
– Ja, den är jättefin, men tar du den kommer vi så småningom få ett vedträ som tycker väldigt mycket om bullar!
Han tystnade en stund, sen lyste han upp:
– Titta, titta! De vedträna högst upp hade jag missat – de är ju superbra! Dem tar vi!
Ja, ordning och reda på vedhögen blev det nog inte riktigt… men varmt och gott framför brasan – det blev det i alla fall.
Monica kom upp och vi tog en rejäl tur med hästarna. Monica börjar få kanon fin kläm på Bellman och jag slapp ha halsförlängaren på Beethoven. Säkerhets prylar och hjälpmedel skall på direkt men helst av så fort det går så man inte bra sitter och ha det för bekvämheten skull. Det är ju samspelet med mig och Beethoven som inte har fungerat, därav halsförlängaren. Men idag var han helt suverän och låg på lagom, han verkligen ansträngde sig för att förstå mig och jag slappnade av mer för att ge honom utrymme. Jag tycker det är obehagligt när han kör upp huvudet och vill ha växel 100 knyck. I dag förstod han att jag vill ha 50 och sakta gå till 100 och sen ner till 50 igen.
Vädret var helt perfekt och sjön låg så spegelblank. Skall se till att ha den gamla kameran med mig när jag är ute, dels för att jag kan ta kort och visa hur Bellman ser ut för Monica. Man har en känsla av att han bara är lång i kroppen när man sitter på honom, men han blir otroligt kompakt när han är på hugget och rör sig väldigt fint. För första gången sen jag köpte hästarna fick jag känna den goa känslan av att Beethoven röde sig så mjukt att man upplever att man bara åker runt på en kudde. Den känslan försvann när jag började sko dem och jag tyckte de blev stumma att rida. Båda har nu varit barfota i 3år och det var det bästa jag gjort.
Det börjar bli riktigt kallt på morgonen nu. Löven dalar sakta till marken och även om det är otroligt vackert ute, kommer det där lilla vemodet krypande. Hösten är verkligen här på riktigt.
Snickaren och el-gubben skulle komma hit idag, så Lill-polarn ville prompt hjälpa till. Vi skulle ta ner hästarna och köra in hö, och han tog uppdraget med största allvar. Det var riktigt gulligt att se honom kämpa med höet — fast jag nog hade fått plats med hela lasset i en IKEA-kasse. Men han var så stolt, så jag lät honom hållas.
Efter tolfte (!) körningen stannade han tvärt till vid husknuten. Han stod bara där och tittade ut mot träden, alldeles stilla. Morgonsolen letade sig fram mellan grenarna och gav hela gården ett varmt, gyllene sken.
Det var så vackert att jag sprang in och hämtade en filt och lite fika. Så satt vi där tillsammans, tysta en stund, bara njöt av höstluften och lugnet innan hantverkarna skulle dyka upp.
Sådana stunder blir man lite extra tacksam för — när arbetet får vänta en minut och man bara får andas, känna doften av hö och höst, och se världen sakta skifta färg.
