Jösses, vilken dag det har varit! Skulle bara ut en sväng för att hämta lite blommor — en snabbtur, tänkte jag. Men så fastnade vi förstås i Tingstadstunneln. När vi äntligen kom hem möttes vi av ett minst sagt ovanligt ekipage på gården.
Där satt nämligen Lill-polarn, högt uppflugen på den gamla hästvagnen, och försökte övertyga Micael om att spänna för hästarna. Han var tydligen redo att rulla ut och “leta efter oss”. I gräset hade han hittat en gammal ratt, och enligt honom var det nu bara att köra.
Micael försökte tålmodigt förklara att den där ratten faktiskt hörde till gräddshakern — inte till vagnen — och att hästarna behövde selar, vilket vi ju inte direkt har liggande färdiga. Dessutom är vagnen långt ifrån körbar.
Men Lill-polarn gav sig förstås inte. Han hade redan börjat ropa på Beethoven som skulle “hämta selen”, för det där kunde han säkert fixa själv.
Så när vi svängde in på gårdsplanen hörde vi:
– Hoppla! Ptrooo! Hoppla! Ptrooo! Kom igen nu…
