Lill-polarn

I dag ville Lill-Polarn prompt gå ut i förväg. Han skulle minsann visa att han kunde vägen och klarade sig alldeles själv ute. Jag tyckte det lät lite märkligt – jag vet ju att Lill-Polarn tycker att världen utanför tomtgränsen är hiskeligt stor, och han vill helst ha sällskap när han ska ut. På tomten går det väl an, men utanför tycker han fortfarande att det är lite läskigt.

Men nu ville han ut helt själv! Skumt, tänkte jag. Jag borde ha fattat att han hade något ofog på gång.

När jag och Shakira sedan gick vår runda hittade vi honom i viadukten – sprayandes för fullt! Vi ska inte gå in på hur förbannad jag blev. Visst, graffiti kan vara snyggt, men Lill-Polarn får definitivt inte smyga runt och måla på viadukter.

När jag frågade vad han egentligen tänkte, sa han att han bara ville “lämna sina tags”. Lämna sina tags?! Var får han allt ifrån? Är det tv:n som inspirerat honom, eller vad? Mina söner var aldrig så här jobbiga!

Lill-Polarn har länge varit sugen på att låna min kamera, men jag har tyckt att den är lite i tyngsta laget för honom. Efter mycket tjat, lock och pock – och en hel del släpande på diverse prylar för att komma åt kameraväskan – gav jag till slut upp och sa: okej då!

Villkoret var dock glasklart: stativet skulle användas, och inget bus med kameran.

Efter ett par timmars trugande lyckades han till sist få Shakira att sätta sig snällt framför kameran. Hon tycker fortfarande att Lill-Polarn är lite märklig. En liten figur utan doft som klättrar runt överallt? Det måste ju vara något skumt!

Visserligen försöker han fjäska med korv och köttbullar, men att lyda honom? Njaa, det får nog vara.

Helt underbart att det är helg, städade lite extra idag på jobbet, men fick en sådan våldsam huvudvärk efteråt. Jag undrar om det kan vara ett av rengöringsmedlen jag använder — sprayar jag för länge känns det som att huvudet ska explodera. Det är så sällan jag har migrän nuförtiden att jag nästan vågar säga att jag är fri från det problemet. Den här huvudvärken berodde nog på något helt annat.

När jag kom hem la jag mig en stund i soffan och somnade så gott. Jag vaknade av att någon dammsög och tänkte: wow, vad duktig Lill-polarn har blivit! Men nej då — han höll inte alls på att städa. Dammsugaren hade bara gått igång när han klängde omkring på den i jakt på att nå min julstad.

Lill-polarn vill så gärna springa runt där och leka ”Jätten anfaller”, men jag har sagt till honom säkert hundra gånger att man inte får ränna runt bland tomtarna. Man kan leka lite försiktigt – eller helst inte alls.

Nu när han ändå lyckades starta dammsugaren, fick han i alla fall en liten lektion i hur man gör när man faktiskt städar på riktigt!

I morse när jag vaknade snöade det – och jag kände bara: yes, äntligen! Lill-Polarn rusade genast fram till dörren och ville ut på direkten. Det var så himla vackert ute, med gatubelysningen som lyste på de stora snöflingorna som sakta föll mot marken. Jag kunde nästan inte tro det, med tanke på att de hade sagt att det skulle bli plusgrader under dagen.

Lill-Polarn frågade om det var okej att han gick ut en stund medan jag jobbade, och jag tyckte det nog var lika bra det. Vem vet hur länge snön får ligga? Som jag misstänkte tog det inte många timmar innan det gick över till regn och snön försvann. Jag tänkte hela tiden på Lill-Polarn där ute — han som hade längtat så länge efter snön.

När jag sedan gick hemåt uppför backen fick jag se honom en bit bort, mitt i full aktivitet. Han slet för fullt med att rulla stora snöbollar till sin snögubbe. Han hade verkligen haft en heldag — åkt pulka i lilla hagen, busat med Shakira och testat sina miniskidor. Nu såg han rätt nöjd, men också både trött och lite frusen ut.

Han gick förbi mig in genom dörren, drog av sig mössan och sa:

”En bra karl reder sig själv! Förresten, finns det någon varm choklad färdig till mig?”

Ojoj, idag har Lill-polarn varit supergrinig! Jag började jobba igen och han fick inte följa med – och det var minsann ingen populär idé. Jag försökte trösta honom med att han i alla fall skulle få följa med på kvällens kärringträff, men det gjorde bara saken värre. ”Aldrig i livet att jag umgås med ett gäng gamla kärringar!”, muttrade han så det ekade i hela huset. Jag trodde nästan att han skulle riva ner köksgardinerna av ilska.

Men när jag nämnde att Elvy skulle dit – ni vet, hon som fiskade upp Jompa på Liseberg – då började han genast lugna ner sig. Och när jag dessutom berättade att hon och hennes ena dotter hade förberett en liten överraskning till honom, blev han plötsligt väldigt intresserad. ”Jaja, okey då…” sa han med ett teater-suck så jag fick bita mig i läppen för att inte skratta.

Väl på kärringträffen visade det sig att överraskningen var skridskoåkning! Ni skulle sett hans min när han fick syn på sina små skridskor – ren och skär lycka. Och jösses vad han for runt på isen! Han hade visst sett Tony Irving på Stjärnor på is och menade helt bestämt att han visste precis hur man skulle åka. Vi tittade på varandra och tänkte att det där kanske inte skulle sluta så bra…

Men vad vi bedrog oss! Han visade sig vara en riktig naturbegåvning. Folk stannade upp och gapade när han svischade förbi med små. Det blev en riktig succékväll – och när vi kom hem var vår lille stjärna så trött och nöjd att han somnade på direkten. Så det blev en riktigt lyckad kväll med en överlycklig och trött Lill-polare.