Gick och funderade idag på springcykeln jag la ut som dagens bild, där jag tycker det är lite synd att man inte gör eller bygger mera själv. Jag kom att tänka på mina väskor som jag gjorde till pojkarna eftersom de gillade micro husen och bilarna så mycket. Både jag och gubben jobbade på biografen Draken. Juletid och alla stor premiärer var det oftast fullsatt och barnen var uppe hos släktingar i Uddevalla, då vi periodvis jobbade natten. Jag tröttnade på alla leksaker ungarna ville ha med sig och byggde de här väskorna.
Det smidiga var att bilarna kunde man stoppa i husen och tåget var batteridrivet med växlar vid spåren, så de fick i princip med sig det de ville ha i en förpackning. Smidigt för alla parter. Väskorna har fått utstå mycket hård lek och forslats hit och dit, men klarat sig riktigt hyfsat. De är visserligen i kraftigt renoveringsbehov båda två, men kan nog hålla även för kommande barnbarn.
Men var den billig att göra? nej det blev ganska dyrt i slutändan, så jag förstår folk när jag tänker efter. Men glädjen att bygga dem och ha dem liggande i nedervåningen med två nyfikna småpojkar som försökte komma in. Det glömmer man inte, och deras snopna min när de rusade runt huset och bara såg två i deras ögon tråklådor. Det kan få mig att små skratta ännu, och framförallt deras min när de öppnade lådorna.
