Skymningen kom smygande över trädgården. Ljuset föll mjukt över dammen, där ytan fångade dagens sista sken som ett ögonblick av stillhet. Vattnet låg spegelblankt, bara en svag krusning från vinden drog förbi innan allt stannade upp. Det är något särskilt med den stunden – precis innan mörkret helt tar över, när världen håller andan och alla ljud dämpas. Då känns det som att tiden står stilla.
Det blev till att ta ut en hund i taget, försiktigt, medan älgduon strök omkring bland träden. Först när de till sist vandrade vidare vågade vi andas ut – och stänga grinden med en blandning av lättnad och häpnad.
Fast någon riktigt lugn stund fick vi inte. För knappt hade porten stängts förrän ett rådjur stod där, alldeles vid grinden, och såg ut som om det gärna ville in. Som om nyfikenheten spridit sig i hela skogen den dagen.
