Då var vi framme i Dubrovnik, och redan vid första steget in i gamla stan kändes det som att kliva rakt in i en saga av sten, ljus och hav. Vi visste att lägenheten skulle ligga nedanför det största tornet i muren, så själva orienteringen var enkel. Men du milde — trapporna. De slingrade sig upp och ner som små stenvågor, och vi fick ta det i lugn takt, skratta lite åt oss själva och låta resväskorna rulla som de ville.
När vi kom fram blev vi mötta vid dörren och fick komma in direkt, trots att incheckningen egentligen inte var förrän klockan fyra. Underbart. Den där känslan av att få landa lite tidigare än väntat, öppna dörren och känna att
här ska vi bo, den är alltid lika fin.
Lägenheten visade sig vara ännu bättre än vi hoppats på: tre rum, ett stort vardagsrum och gott om utrymme att både vila och pyssla. Jag tog ett av rummen till att skriva i och ladda upp mina bilder — ett litet eget hörn där resan får bli ord och färg. Det största rummet blir vårt sovrum, och det känns redan som en perfekt plats att vakna i.
Och så balkongen. En liten, ljus vrå där vi kommer äta frukost, lyssna på stadens ljud och se dagen vakna över takpannorna. Det är sådana detaljer som gör att man känner sig hemma direkt.
Vi bytte bara om och gick ut för att äta lunch, fortfarande lite yra av resan men glada och nyfikna. Hittills är vi supernöjda — både med lägenheten, med staden och med den där första känslan av att Dubrovnik kommer bli precis den paus vi längtat efter.
