Den här gargoylestatyn sitter på Tobbes stenpelare vid grinden. Vi blev fascinerade av dem när vi var i Italien – de är fulcharmiga på något sätt.
Ingalill Sjögren
64. Flygfä (67 av 182)
Gick en runda på ängen i morse för att spana efter nya växter och små liv. Det enda jag hann fånga i flykten var en vacker luktgräsfjäril.
Röjning vid stora hagen
Nu har jag äntligen tagit tag i kanterna vid den stora hagen. Brännäslorna har fått breda ut sig nästan fyra meter från stenmuren, som om de sakta tagit över marken när vi inte riktigt hunnit med.
Det är just det där som känns i hjärtat – när man ser hur det växer igen. Förr hade vi ju hästarna som hjälpte till att hålla landskapet öppet, och nu blir det så tydligt hur mycket deras närvaro betydde.
Vi har kunnat köra med åkgräsklipparen i en slinga mellan Tobbes hus och ner i hagen, men nu när kanterna vuxit igen går det inte längre på samma sätt. Istället får vi köra ut och börja om, lite mer omständligt, lite mer arbete.
Men idag hände något ändå. Jag kom över halva sträckan, och trots att det är tungt att ta hand om alla brännäslor som ska bort, så finns det en tillfredsställelse i varje meter som öppnas upp.
För det är något särskilt med det – att se gården komma tillbaka. Att ana formen av det som en gång var självklart. Och att veta att, steg för steg, så går det att hitta tillbaka dit igen.
Kärt besök
Äntligen har vi fått besök av en igelkott igen! Det var verkligen på tiden – förra året såg vi inte en enda, så det här känns extra roligt.
Hundarna kände direkt att något var på gång och lokaliserade snabbt var den lilla besökaren höll till. Nu är de försiktiga och håller mest koll på avstånd. De smyger fram, spanar en stund och sätter sig sedan och vakar över vad som händer, som små vakthundar med stort tålamod.
För tre år sedan hade vi fullt av igelkottsbebisar här på gården. Då fick de mat varje dag och blev snabbt vana vid att det är en trygg plats att komma till. Det känns fint att kanske få uppleva något liknande igen.
Jag var lite orolig för hur Gustav skulle reagera – om han skulle gå på igelkotten – men det visade sig att han mest blev sur över att vi bjöd den på hans blötfoder. Det säger en hel del om vem som egentligen bestämmer här hemma.
303. Taggarna utåt (66 av 182)
Äntligen fick vi besök av en igelkott igen! Förra året såg vi inte en enda, så det här känns extra roligt. Självklart är vi med och räknar igelkottar i år också – rapportera du med på WWW.
