När Lill‑polarn följde med mig ut för att fodra hästarna ville han stanna kvar på Tobias innergård och bygga en jättestor snölykta till Esmeralda. Så fort jag vände ryggen till började han rulla snöbollar för glatta livet.
Jag gick in till stallet och fortsatte i lugn och ro, tills jag hörde ett rasslande och ett skrapande utifrån. Jag tänkte först inte så mycket på det, mer än att stegen nog hade flyttat sig lite – men så hör jag:
“Hej å hå! Hej å hå!”
När jag tittar ut ser jag Lill‑polarn som hängt ett bal‑snöre runt den största istappen på hela gården och drar allt han kan för att få loss den. Stegen vippar till, och plötsligt dinglar han där – hängande i snöret under istappen! Han försöker svinga sig tillbaka på stegen men börjar tappa taget, så jag hinner precis fram för att hjälpa honom ner.
Han tittar på mig med gnistrande ögon och säger bestämt:
“Den måste jag ge till Esmeralda!”
Jag försöker förklara att istappar smälter, men Lill‑polarn var orubblig – den här skulle han bara ha. Tyvärr hade solen andra planer, och sakta men säkert blev istappen mindre och droppade allt mer.
Till slut var han så besviken att jag gick och hämtade mina plast‑istappar från julpyntet, tänkte att de kunde vara ett perfekt substitut. Men Lill‑polarn bara tittade på mig som om jag var tokig.
“Men dom kan man ju inte slicka på!” sa han och suckade djupt.
