Trodde jag var förberedd!

För ett tag sedan tog jag kontakt med Frälsningsarmén som letar upp släktingar om man är adopterad. Har letat förut men bara sprungit in i en vägg. Sekretessen är lite annorlunda i Tyskland. Jag har fått två brev från min biologiska pappa för över 20 år sedan men så blev det tyst och åren går.

Har fått brev från Frälsningsarmén med jämna mellanrum och så fick jag ett i dag som var mycket tunnare. Det stod att han dött för vad de tror runt 5 år sedan, som sagt sekretessen är lite annorlunda. Vill jag ha mer information så måste jag själv skriva till myndigheterna. Shit! trodde jag var beredd på det värsta, men det sved bra ändå. Där är nackdelen när man skjuter upp ting.

Är min biologiska mamma också död lär jag aldrig få reda på var min bror är. Det känns ruskigt frustrerande! Jag har ingen aning om vad han heter, hur gammal eller något. I bland kan jag känna att det var tur att mamma blev så senil och go på slutet, risken hade varit att jag blivit himla bitter annars. Vad fn gav dem rätt att sno min identitet egentligen, att aldrig svara på frågor eller ge mig bekräftelse.

Shit! vad jobbigt det känns just nu. Hur tusan kunde de säga att det åtminstone inte splittrade syskon när det var  precis de det gjorde. Fick reda på att jag hade en bror till, när min bror som kom med mig till Sverige hade dött. Det sved att aldrig kunna säga till min bror hur rätt han hade, han mindes en bror men väldigt vagt. Vi hade ju en del minnen från barnhemmet och andra vi varit hos.

Hur tusan kunde de få för sig att så fort vi kom på båten så upphörde det att vi skulle prata tyska och minnen, frågor ignorerades och tystades ner. Jag var ju inget spädbarn utan en fullt tänkande 5 åring.