Det har fortsatt att blåsa rejält hela dagen, och Lill-polarn har gått omkring och knorrat för gubben om hurfruktansvärt tråkigt han haft. Inte blev det bättre när Micael kom hem från sin praktik, slog sig ner i soffan – och somnade på två sekunder. Inget vidare sällskap för en rastlös liten hjälpreda, om man säger så.
Till slut gick Lill-polarn upp och satte sig på fönsterbrädan för att spana ut över uteplatsen. Gubben hade tidigare ställt ut vår vindflöjel, den fina vi fått av Kickan, för den behövde fixas till lite. Men när Lill-polarn tittade ut spärrade han ögonen – på andra sidan såg han hur bondmoran slet med att veva på slipen så bondens kniv skulle bli riktigt vass.
Det tyckte Lill-polarn var fullkomligt orättvist. Att behöva stå där och slita i stormen! Han rusade ner för trappan, ut på gården och började hjälpa till med veven för allt han var värd.
När jag kom hem och ropade in honom såg han nästan ut som om han gått tio mil i motvind. Han fick vila sig flera gånger bara på vägen upp till trappan.
Och när han pustade sig innanför dörren sa han med sin allra mest upprörda röst:
– Herregud, den gubben blev ju aldrig nöjd! Han sa ju inte ett flasklock fast vi vevade som galningar!
