Idag har Rosa och jag varit i Kungälv på scraploppis. Det var riktigt trevligt, och jag hann knappt innanför dörren hemma förrän Lill-polarn och Wumba Wu stod redo.

– Har du köpt något till oss? frågade de i kör.

Hmm… ja, det hade kanske varit smart. Då hade jag nog fått sitta i fred en stund. Som det var nu, ville de förstås scrappa med mig.

Till sist gav jag helt enkelt upp. Lill-polarn hade åsikter om precis allt jag gjorde. Jag höll på med en explosionsbox, och han ifrågasatte varför jag gjorde si och inte så. Varje gång jag limmade fast något ropade han till Wumba Wu att ta skydd — “nu smäller det!”

Jag förklarade tålmodigt om och om igen att den inte skulle explodera på det sättet, utan att kanterna bara skulle ramla ner snyggt. Men det var för döva öron.

Till slut insåg jag att det inte var någon idé att försöka scrappa i lugn och ro med de två i närheten. Jag bad dem istället dekorera om min korg. Wumba Wu gav sig genast på flaskorna som, enligt honom, “stod snett”, medan Lill-polarn tog mina nya fotoramar, stoppade in kort på sig själv och ville dekorera hela korgen fullt med dem.

Så… min korg har definitivt fått ett nytt stuk – väldigt personligt, och med tydlig Lill-polarn-touch!

Idag var det Micael och Ninas tur att passa Lill-polarn och Wumba Wu. Underbart, tänkte jag – då skulle jag äntligen hinna städa undan lite och handla i lugn och ro.

När jag kom hem möttes jag dock av två ganska slitna barnvakter. Micael såg ut som han genomlidit en konsert på första raden – utan öronproppar – och Nina nickade bara trött instämmande när han frågade om han snälla kunde slippa passa dem igen.

Lill-polarn och Wumba Wu däremot, de hade haft en kanondag!

Tydligen hade Lill-polarn fått syn på Tobias när han var på väg till jobbet, och då fått den briljanta idén att låna hans reservnyckel. Micael och Nina tänkte att de kunde plocka i ordning lite innan de hittade på något mysigt – men så snart de hörde oljudet visste de precis vart de små hade tagit vägen.

Och mycket riktigt! När de kom fram hittade de Lill-polarn och Wumba Wu i full fart, mitt uppe i sin alldeles egna rockkonsert. De kallade sig The Rockstocker’s och tyckte själva att de lät “helt suveränt”.

Micael berättade att de hade spelat i flera timmar. När jag kom hem verkade han och Nina allra mest sugna på att åka till ett tyst ställe. Själv var jag mest imponerad – det är inte varje dag man får höra rockhistoria skapas i Tobias vardagsrum!

När jag kom hem från jobbet hörde jag ett konstigt knarrande ljud ovanför köket. Rummet där uppe är ju vårt sovrum – och min första tanke var: nej, bara inte Shakira igen!

Hon är jätteduktig, men om sovrumsdörren råkar stå öppen när vi jobbar, då bär hon upp alla skor och lägger dem i sängen. Väldigt omtänksamt, men inte särskilt praktiskt. Så vi brukar vara noga med att hålla dörren stängd.

Men det här knarrandet lät inte som tassar. Jag hörde plötsligt någon ropa:
– Klättra upp nu då!

Jag rusade uppför trappan – och fick syn på Wumba Wu i färd med att “flyga luftballong”! Han hade tyckt att mina lyktor såg ut som riktiga ballongkorgar och klättrat upp i den som hängde närmast fönstret. Lill-polarn, däremot, hade försökt göra samma sak men fått nöja sig med att hänga i snöret under lyktan – dinglande och gnyende.

– Du måste landa, Wumba Wu! Jag orkar inte hålla längre!
– Okej, ska bara knyta upp!

Jag hann precis kasta mig fram och fånga upp dem i luften när knuten släppte. Lyktan klarade sig… nästan. Wumba Wu såg skyldig ut, och Lill-polarn försökte förklara att han “bara skulle ta en liten flygtur”.

Jösses. Det var den lyktan det! Och i morgon ska Micael och Nina passa dem. Jag tror jag ska föreslå att de stannar i ladan – där finns åtminstone inte så mycket som kan gå sönder.

När jag kom hem idag hann jag precis rädda undan Micaels och Ninas paket innan Lill-polarn hann sätta klorna i det. Syrran hade skickat en liten förlovningshälsning, men Lill-polarn var förstås bergsäker på att paketet var till honom – precis som vanligt.

Wumba Wu, däremot, var mest fascinerad av frimärkena. Han fick något drömskt i blicken och sa att ett av märkena såg ut som ett elefanthuvud. Plötsligt fick han kraftig hemlängtan till Afrika.

Lill-polarn lade armen om honom och klappade tröstande. “Det där är nog bara ett norskt berg,” sa han. “Och du, det är ju inte så långt kvar nu tills du ska resa hem. Några veckor senare kommer ju jag och Esmeralda också ner.” Det fick Wumba Wu att lysa upp lite igen.

När Micael klev innanför dörren blev jublet dubbelt. Lill-polarn sprang genast fram:
– Skynda dig att öppna paketet!

Syrran hade skickat ett sött kort och en handduk till de unga tu. Lill-polarn tittade nyfiket på gåvorna, kliade sig på huvudet och frågade allvarligt:
– Vem av er ska ha kortet och vem ska ha handduken?

Micael och Nina skrattade, och Lill-polarn såg jättenöjd ut. För honom var det ju en helt rimlig fråga – presenter ska delas rättvist!

Jag skulle åka direkt till bokaffären efter jobbet och möta upp gubben där. Men förstås – han stod på utsidan och väntade, medan jag stod inne och letade efter honom. Typiskt gubbar! Det var ganska mycket folk, så jag smet istället ner till second hand-butiken när jag ändå var i närheten.

Det blev lite smått och gott, och ett par nya tomtar följde visst också med hem. Jag hittade dessutom en ljusslinga för tio kronor som jag tänkte ha i fönstret bland krukorna.

När jag kom hem, fixade kaffe och värmde gårdagens pizza, var Lill-polarn som en vessla nere i min påse. Han hade redan fått upp slingan innan jag hann blinka – och Wumba Wu blev helt förtjust i småälgarna som åkte skidor. Jag misstänker att de så småningom får följa med till Afrika.

Sedan sneglade jag bort mot potatisvågen, där Lill-polarn redan hade börjat arrangera slingan. Jag måste erkänna att det faktiskt såg riktigt fint ut – kanske för fint för att stoppa undan till jul. Men jag sa ändå bestämt till dem att julsakerna får vi vänta lite med.

– Kuwa na Krismasi njema! ropade Wumba Wu glatt.
– God jul! fyllde Lill-polarn i.

Lite tidigt, tyckte jag.