Nu har jag äntligen tagit tag i kanterna vid den stora hagen. Brännäslorna har fått breda ut sig nästan fyra meter från stenmuren, som om de sakta tagit över marken när vi inte riktigt hunnit med.

Det är just det där som känns i hjärtat – när man ser hur det växer igen. Förr hade vi ju hästarna som hjälpte till att hålla landskapet öppet, och nu blir det så tydligt hur mycket deras närvaro betydde.

Vi har kunnat köra med åkgräsklipparen i en slinga mellan Tobbes hus och ner i hagen, men nu när kanterna vuxit igen går det inte längre på samma sätt. Istället får vi köra ut och börja om, lite mer omständligt, lite mer arbete.

Men idag hände något ändå. Jag kom över halva sträckan, och trots att det är tungt att ta hand om alla brännäslor som ska bort, så finns det en tillfredsställelse i varje meter som öppnas upp.

För det är något särskilt med det – att se gården komma tillbaka. Att ana formen av det som en gång var självklart. Och att veta att, steg för steg, så går det att hitta tillbaka dit igen.

Det blev en riktigt bra dag i trädgården idag. Jag började med att röja rent längs murarna och har nu siktat in mig på köksträdgården och vidare ner mot den nedre hagen vid skogen. Det känns alltid så skönt när man kommer igång och verkligen ser resultat direkt.

Vi har haft påhälsning av vildsvin igen… men den här gången får man nästan säga att de gjorde lite nytta. De hade bökat upp jorden precis framför muren där jag ändå håller på att rensa, så där slapp jag lite arbete. Alltid något att vara tacksam för, även när det gäller oväntade gäster.

Lite värre var det med mangolden mellan tunnlarna. Där fanns det inte mycket kvar – mest bara stjälkar. Så där har rådjuren nog varit framme igen. Det har varit en period med ganska täta besök nu, både av vildsvin och rådjur, så vi får nog ta tag i det ordentligt. Planen är att sätta upp viltskrämmor med både ljus och ljud. Hjälper inte det, ja… då får vi väl börja fundera på el runt staketet.

Trots allt fick jag gjort riktigt mycket idag och känner mig så nöjd. Den där känslan när man tittar ut över det man rensat och fixat – den är svårslagen.

Och som avslutning plockade jag fram mitt lilla caféset och tog en fika. Så mysigt att bara sätta sig ner en stund och njuta. Man märker att man kommit upp i en ålder där pauser behövs lite oftare – men då är det tur att man har ett lätt litet set som är enkelt att bära med sig dit man vill slå sig ner.

En riktigt fin dag, helt enkelt.