1 objekt 365 dagar

När jag kom hem höll gubben och Micael redan på för fullt med att såga väggskivor till Micaels vardagsrum. Det känns riktigt bra att se dem jobba i garaget – hade de sågat inne i huset hade det blivit rent kaos av damm och spån. Där ute har de gott om plats att röra sig på och slipper vara så försiktiga.

Lill-polarn hjälpte glatt till med att markera och rita strecken, men när Micael började såga skvätte det så mycket spån att han inte längre såg vilken sida om strecket han hade händerna. Tur att både gubben och Micael är observanta! Fast å andra sidan – här på gården har vi ju fått god träning i att ha ögon även i nacken, om man säger så.

Lill-polarn blev rejält skärrad när han såg sågklingan i farten, så han följde med mig in i stället och hjälpte till att fixa fika. Efter en stund gick vi ut igen för att sätta ner lite lökar vid dammen. Det blåste rätt ordentligt, så det kanske inte hade varit någon dum idé att ge Lill-polarn en flytkudde – för säkerhets skull!

Riktigt plocka-undan-väder i dag – lagom varmt och lite regn i luften. Jag började med att städa i rotkällaren så vi får plats med utemöblerna och trädgårdsredskapen. Där hittade jag också den lilla hunden som svansen gått av på. Jag limmade fast den och ställde ut figuren på gräsmattan medan limmet torkade, sen fortsatte jag röja.

Efter en stund hör jag hur Lill-polarn ropar på Shakira och frågar om hon känner den lille hunden. Shakira rusar nyfiket dit, men inser snabbt att det inte är någon riktig hund och traskar vidare, lätt besviken. Lill-polarn däremot står länge och pratar med den lilla statyn – till sist suckar han djupt och konstaterar att det måste vara en väldigt osocial rackare som inte säger ett knyst.

När jag flyttat undan allt färdigt går jag ut igen och plockar upp hunden. Lill-polarn blir så chockad när han ser att den inte har något huvud att han ramlar baklänges och skriker åt Shakira att akta sig för de köttätande pumporna!

Jag skrattade så jag nästan tappade figuren och visade honom att det bara var en dekoration.

– Ähmm! Det visste jag väl! sa han till sist, och gick därifrån med en min som om jag var den som gått på något.

I morse kom jag för sent till jobbet! När jag skulle kolla om Lill-polarn sov, var soffan tom – och jag rusade upp för att väcka Micael. Gubben hade redan hunnit ut för att kolla uteplatsen. Vi sprang runt hela gården, men ingen Lill-polare någonstans.

Då kom Micael på idén att kika i kokhuset – mycket smart, visade det sig! Där låg Lill-polarn och rabblade länder för full hals. Han berättade stolt att han varit i Frankrike, Grekland, och… ja, vem vet var mer! Micael fick ta med honom in medan jag stack iväg till jobbet.

När jag kom hem åkte vi direkt till Kungsbacka och RK. Det var otroligt mycket folk där i dag, och vi hittade faktiskt inte så mycket. Lite synd, men så är det ibland.

När vi klev ur bilen hemma stod Lill-polarn stolt som en tupp mitt i rabatten och pekade på en blomma.

– Tadaaa! Kolla! Annat än dina fjuttblommor!

Jag böjde mig ner och granskade blomman, och visst kände jag igen den… Micael och jag utbytte blickar – shit! Kunde han ha smitit med till secondhandbutiken i går? Vi hörde ju lite rassel bland prylarna, men såg honom inte då…

– Lill-polarn, var fick du tag på den?
– Drivit upp själv!
– Sen i morse!!

När jag kom hem plockade jag bara upp Micael, så for vi direkt till en secondhandbutik nära Liseberg. Lill-polarn var på dåligt humör – Esmeralda hade nämligen utnämnt honom till ”den ultimata katastrofen” som tomte och dessutom sagt att han var tunn som en vidjekvist. Men visst, han skulle nog slinka lätt ner i skorstenarna och dimpa ner som ett svart skosnöre!

I bilen satt han med huvudet djupt ner i bullpåsen och vägrade följa med in förrän den var helt tom. Vi ville hinna innan rusningen började, så det var bara att försöka locka med något snabbt.

Jag gick runt och spanade efter krukor, men fastnade till sist vid en rad med afrikanska kläder – så härliga färger och mönster! Tyvärr är de sällan i storlek 36, så det blev bara att drömma lite.

Micael hade däremot fått syn på ett riktigt snyggt vardagsrumsbord, med en världskarta i kopparplåt inlagd i skivan. Vi blev båda förvånade när det bara kostade 220 kronor. När jag frågade om det verkligen stämde log killen bakom disken och sa:
“Okej då — 420 om det känns bättre!”

Micael var överlycklig över sitt fynd. När vi kom hem och funderade på var bordet skulle stå fick Lill-polarn syn på det, spärrade upp ögonen och vrålade:
“Kolla – Afrika! Dit ska jag!”