1 objekt 365 dagar

Det här var sista helgen som Afrikahuset höll öppet – sedan tar de paus fram till november. Förra gången vi var där blev Lill-polarn så besviken när det var stängt, så den här gången avslöjade vi inte vart vi skulle. Vi sa bara att han kunde få hjälpa oss att välja växter till den övre dammen.

Vilken glädje när han insåg vart vi var på väg! Han studsade nästan ur bilen och jag började genast ångra att vi inte hade tagit med en sele. Han for fram mellan besökarna, vilt gestikulerande och pratande på om att han minsann också kom från en stam – en trädstam, med grenar “i alla länder”.

Det var mycket folk där, och många såg smått förvånade ut när Lill-polarn for förbi. Jag hörde några viskningar:
“Shit, sysslar de med voodoo här?” eller “Var det där en… pygmé?”
Jag kunde bara le. Lill-polarn i sitt esse går liksom inte att hejda.

Till slut hittade han någon att prata med – sin påstått “avlägsna gren”, Malvawolusker – och där stod de och snattrade i bästa samförstånd medan gubben och jag smet iväg för en fika. Han hade verkligen sin höjdarstund i dag, och för en gångs skull behövde vi inte köpa dubbla Raggarmeal på vägen hem som tröst.

Det svåra var i stället att få med honom därifrån. Han blev till och med erbjuden att följa med till Afrika – “om exakt 124 dagar”, som han noggrant räknade ut själv. Jag anar att jag får börja förbereda pass och vaccinationskort redan nu…

Usch vilket väder! Regnet har vräkt ner hela dagen, och Lill-polarn såg lite blek och småfrusen ut efter att ha sprungit ut i omgångar för att försöka få in Pepper från stallet. Pepper tycker att det är alldeles för spännande där ute för att gå in, särskilt när det blåser och prasslar överallt. Han klarar sig egentligen bra själv nu, men Lill-polarn vill helst ha honom inne om kvällen – “det känns tryggare så”, säger han.

När jag äntligen klev innanför dörren ropade Lill-polarn glatt från vardagsrummet:
– Jag har grillat lite korv till dig!

Jag kände hur stressen slog till som en blixt. Hjälp! Han hade väl inte tänt öppna spisen?! Jag rusade in, hjärtat i halsgropen – men såg ingen rök, ingen eld och ingen Lill-polare heller. Först när jag kom in i datarummet fick jag syn på honom.

Där satt han leende med en prickigkorv på en sticka, riktad mot… ja, den fejkade öppna spisen – en sådan med små ljus och plastlågor som fladdrar.
– Micael har hjälpt mig tända, men han kunde nog inte! sa Lill-polarn bekymrat.
– Himla dålig futt på brasan, korven verkar inte bli varm?

När jag kom hem i dag hörde jag ett svagt bankande från dammen. Jag följde ljudet – och mycket riktigt, där stod Lill-polarn. Han hade hittat min gamla trädgårdsskylt och tyckte att det var ett gyllene tillfälle att försöka bli av med den ökända pumpaplantan. Inte nog med att den växer så det knakar, nu börjar det dessutom ploppa upp pumpor överallt! Och tänk när alla de där får ansikten… hugaligen! Det gäller verkligen att bli av med den snabbt.

Lill-polarn hade en plan. Han visste att det var Kärring-onsdag, och att det då brukar dyka upp ett par av våra vanliga, härligt knasiga besökare.
“Perfekt tillfälle att göra affärer”, som han själv uttryckte det. Han tänkte pracka på dem pumpaplantan billigt – “en krona, eller kanske bäst att säga 50 öre, så jag säkert blir av med den”.

Stackars Elvy hann knappt kliva ur bilen innan Lill-polarn var framme med stora ögon och ännu större självförtroende.
– 50 öre! Den är din! ropade han.

Elvy såg först lite paff ut, men hon fann sig snabbt och sken upp.
– Wow! Vad billigt! Jag ska göra världens godaste paj!

– Paj?? Kan man göra paj på den?!
– Japp, finns inget godare! svarade Elvy med ett skratt.

Det blev tyst en sekund innan Lill-polarn plötsligt sa med bestämd röst:
– Den är inte till salu längre!

Elvy log nöjt.
– För sent. Men du kan få köpa tillbaka den för tio kronor!