1 objekt 365 dagar

Micael kom hem först idag, och han hann knappt innanför dörren förrän Lill-polarn kastade sig över honom. Han var alldeles upprörd och påstod att “pumpa-plantan håller på att äta upp gräsmattan” och att Micael genast måste gå ut och tukta den.

Det här med plantan är en historia i sig. Sedan den där natten när Lill-polarn gick ut för att “ta lite luft” och plantan slingrade sig runt honom, har han inte riktigt varit sig själv. Nu tycker han att den är rent av farlig att gå förbi, och med tanke på hur snabbt den växer och skickar ut nya slingor, kan man förstå hans oro. Enligt Lill-polarn riskerar vi snart att ha en egen djungel på gården – och det vore “rent livsfarligt”, som han uttryckte det.

Micael suckade lite, smått trött på allt prat om plantan, och gick ut för att ta sig en titt. Han tyckte mest det såg ut som vilken slingrig pumpa som helst, men för att skoja lite satte han dit ett pumpa-ansikte på stjälken, i hopp om att få Lill-polarn att hålla sig borta.

Det fungerade – kanske lite för bra. För bara en stund senare hördes ett panikslaget rop:
– Micael! Skynda dig! Pumpa-gubben är här! Jag hittar inte Pepper! Var är Shakira? Ingalill! Hallå?!

Jag kunde inte låta bli att skratta. Det är något med hösten, mörkret och alla pumpor som verkar sätta fart på Lill-polarns fantasi. Men jag antar att lite spänning på gården bara hör årstiden till.

Gubben skulle hjälpa mig att bära in mammas gamla skänk som stått ute i ladan. Micael hade sagt att han gärna ville ha den, och jag vill få in så mycket som möjligt från både loftet och ladan innan något blir förstört. Vi gick upp tidigt, och smög ut i hopp om att slippa bli upptäckta – framför allt av Lill-polarn, som har ett väldigt “Wow! Spara!”-tänk. (Om jag ska vara helt ärlig, så är gubben inte mycket bättre…)

När vi gick där och bar på möblerna, tyckte vi båda att vi hörde viskningar. Det var som små ljud som följde efter oss, och en känsla av att vara iakttagna. Jag stannade till och såg mig omkring, men allt verkade tomt. Så jag fortsatte att plocka fram några lådor som blev kvar efter mamma – de som egentligen skulle skänkas, men som jag ändå ville kika igenom en gång till “för säkerhets skull”.

Plötsligt hör jag en bekant röst eka bland takbjälkarna:
– Pepper, smyg bort och se om det är något till mig!

Jag tittade upp – och där sitter han, förstås. Lill-polarn. Uppe på en balk med spionblicken påslagen och den där nöjda minen som bara dyker upp när han tror han är osynlig. Pepper smög runt uppe bland balkarna med svansen i vädret, fullständigt fokuserad.

Inte konstigt att vi känt oss övervakade – spionteamet Lill-polarn & Pepper hade full koll på läget.

Äntligen fredag! Jag har känt mig så seg hela veckan, men nu hoppas jag få lite fart igen. Målet för helgen är att äntligen bli klar med förrådet – eller verkstaden, som det numera börjar likna. Jag bad gubben sätta tillbaka luckorna på skåpen; de har stått avtagna i flera år och gångjärnen hade börjat rosta. Det lär vara ett riktigt pilljobb. Själv hade jag förmodligen fått ett litet bryt och kastat dem om jag inte fått dit dem direkt.

När jag var på väg upp för att se hur det gick med luckorna hörde jag små dunsar. Sedan kom ett tydligt krasch! – som när en kruka går i golvet. Jag tittade upp mot loftet och fick syn på Lill-polarn, som med stor energi plockat fram en gammal liten lastkärra och var i full färd med att tömma hela loftet. Pepper var tydligen med på insidan och “hjälpte till”… eller möjligen välte saker, om man ska tolka ljudet rätt.

– Lill-polarn! De där sakerna ska tillbaka in! ropade jag.
– Jag skulle bara ta ner verktygen, men allt det här stod i vägen! svarade han snabbt.

Jag suckade lite. Det är trångt där uppe, men något säger mig att han inte direkt följde någon sorts plan. Jag började titta runt bland allt som nu låg utspritt på gårdsplanen – gamla julsaker, några trälådor, utomhusslingor… Vänta nu. Ljusslingor?

När jag frågade var ljusslingorna tagit vägen undvek Lill-polarn noggrant att möta min blick. Jag gick fram till fönstret för att kolla – och där ute, mitt på gräsmattan, stod Pv-monstret. Lysande. Blinkande. I alla tänkbara färger.

Lill-polarn gick runt och tyckte att allt var allmänt tråkigt i dag, så jag frågade om han inte kunde hjälpa mig att sätta upp skåpen i Babes gamla utrymme. Det lät tydligen som ett riktigt äventyr, för han sken upp direkt när jag sa att vi först behövde hämta lite grejer på loftet.

Jag har undvikit att ta med Lill-polarn dit upp tidigare, mest för att vi ännu inte hunnit köra bort allt som ligger där. Men oj, vilken syn det var när han fick se loftet för första gången! Jag trodde nästan han skulle svimma av upphetsning – det var som att han hittat paradiset för alla skrotsamlare. Han for runt bland lådor, plankor och gamla burkar som om det gällde livet.

Själv letade jag efter mina verktygshållare och försökte snabbt gå igenom vad som kunde flyttas ner till det nya förrådet. Lill-polarn såg jag inte till, men jag hörde hans lyckliga utrop lite här och där bland bråten.

Till slut dök han upp igen – triumferande – med en gammal brandsläckare i famnen som han absolut ville prova. Jag plockade fram några blommor som han kunde “vattna”, och Lill-polarn pumpade för fullt. Brandsläckaren fungerade alldeles utmärkt – lite för bra till och med – och strax var både blommor, väggar och halva gården genomdränkta.

Shakira älskar såklart när man sprutar vatten på henne, men bollen tyckte hon var bäst att rädda undan i säkerhet.