1 objekt 365 dagar

Lite svårt att svänga in bilen vid huset i dag. Dels stod det en stor Cadillac parkerad mitt i vägen, och dels sprang Lill-polarn runt den, helt salig. Han tyckte nämligen att han övat tillräckligt på Pv-monstret och att det nu var dags att “byta upp sig”.

Jag försökte försiktigt förklara att bilen nog var liiite för stor för honom att köra. Men solen sken, vinden ven lite i träden och det var ändå rätt varmt – och vem kan motstå en glänsande Cadillac som står och lockar utanför huset? Det var med andra ord en perfekt dag för en utflykt med Esmeralda.

Helt omöjligt var det däremot att få stopp på Lill-polarn, som hade fullt sjå med att inspektera varje glänsande detalj. Jag gick in till våra gäster för att fråga om han kanske kunde få åka med en kort sväng, när jag plötsligt hörde världens trudelutt utanför!

Jösses, vilka miner! Gubbarna for ut på två röda för att se vem som vågat pilla på deras dyrgrip. Ingen av dem hann dock se en chockad Lill-polare rusa in och gömma sig under sin bäddsoffa. När jag försiktigt lyfte täcket, tittade han upp med förskräckt blick.

– Hörde du! Det måste ju vara något fel på den!! Ska det inte låta tut tut?

Lill-polarn hörde när jag och gubben pratade om att det äntligen var dags att tömma inne hos Babe och slänga ut alla prylar som samlats där. Det märkliga med att ha lite extra utrymme är att det förr eller senare förvandlas till ett slags allmänt förråd – där både vi och halva bekantskapskretsen ställer saker “tillfälligt”. Något vi nu har satt stopp för.

Lill-polarn, som bara hört ordet prylar, var förstås snabbt på plats. När gubben gick ut på eftermiddagen för att börja tömma, hade jag varit väldigt tydlig: allt ska slängas. Har grejerna inte använts på flera år, då är det inte ens “bra att ha” längre – då är det bara skit.

Men Lill-polarn var av en helt annan mening. Han tyckte att, bortsett från alla spindlar och spindelnät, gick allt att använda igen. När gubben hade slängt den tredje identiska fågelburen började han ändå ana ugglor i mossen och gick för att titta. Han hann knappt vända sig om förrän Lill-polarn redan bar in buren igen.

– Men Lill-polarn, den ska slängas, den är trasig!
– Men kaninburen ska väl ändå rivas och slängas ut?

Och när Lill-polarn prompt kröp in i buren för att inspektera, passade gubben på att stänga dörren och le lite snett.
– Nå, vad tycker du nu då, Lill-polarn?

Efter en stund hördes det smått uppgivet inifrån buren:
– Okej! Skiten ska ut!

Vilket härligt väder! Det blåser visserligen en hel del, men luften är så varm och skön att man nästan glömmer årstiden. Jag kände för att ta en promenad på vår lilla slinga, men när jag kom dit såg jag att den hade vuxit igen ordentligt. Det får bli röjning innan man kan gå där igen.

Lill-polarn däremot ville förstås fortsätta — han hade ingen aning om att vi hade en alldeles egen, outforskad Högen-djungel! Pepper var med och tänktes få uppdraget att skrämma bort alla vilda djur, ifall några skulle våga visa sig.

Jag stoppade dock planerna och sa åt Lill-polarn att vänta tills jag röjt upp. I stället kunde han hjälpa mig på loftet, där jag behövde hitta en kartong med lampor. Jag gick runt bland lådorna när jag plötsligt hörde ett glädjetjut – ”Wow! Min!”

När jag tittade ut genom loftfönstret såg jag bara hur ogräset gungade. Ingen Lill-polare, ingen Pepper. Jag gick försiktigt ut mellan sly och hagtorn, och där – på det gamla lastbilsvraket vid hagen – satt Pepper uppe på huven som en riktig vakthund. Lill-polarn stod på ratten med blicken framåt, koncentrerad men lycklig.

– Vrooom! Se upp! Pv-monster på ingång! Pepper, hoppa ner på pedalen så jag kan växla!

Jag har haft en riktigt lugn och skön morgon. Solen kikade försiktigt fram bakom träden medan Lill-polarn var i full gång ute på gården. Han hade plockat upp all fallfrukt och tänkte bjuda hästarna på lite lyxigt fika. Bellman, som alltid är först på plats när det vankas godsaker, höll sig envist framme och försökte gång på gång dra till sig lunchboxen med äpplena.

Lill-polarn började bli allt mer frustrerad och tyckte att Bellman borde äta sitt nyttiga knäckebröd innan han började kalasa på äpplen. Till slut fick Beethoven ta det nyttiga medan Bellman glatt slafsade i sig frukten. Lill-polarn var helt paff över hur åpen Bellman var – och att han inte tänkte dela med sig det minsta.

Micael, som stått i fönstret och följt skådespelet, kunde inte låta bli att ropa ut:
– Finns det någon skillnad mellan Bellman-äpplen och Lill-polarn-jordgubbar?
– Vaa! Jag slaskar inte! svarade Lill-polarn surt.
– Nej, det är väl det enda då!

Sedan traskade han iväg för att hämta fler äpplen, men fallfrukten var slut. För att lösa problemet försökte han få Pepper att hoppa runt i äppelträdet så att fler äpplen skulle ramla ner. Pepper gjorde sitt bästa och for runt som en liten skottspole, men han vägde helt enkelt inte tillräckligt.

– Här, ät upp all mat och hoppa sedan allt vad du kan på grenen, Pepper!

Det var nog tur att trädet stod stadigt, för med Lill-polarns uppfinningsrikedom kan vad som helst hända när kreativiteten sätter fart en lugn morgon på gården.