1 objekt 365 dagar

I morse satt Lill-polarn och jag tillsammans och tittade på bilderna jag tagit på fjärilsblomman. Fyra nässelfjärilar satt tätt tillsammans på blomman, och strax kom en härligt gul citronfjäril flaxandes in i bilden. Lill-polarn blev alldeles trollbunden – han ville genast sitta ute och vänta på fjärilarna när de kom tillbaka.

Han lovade att vara helt stilla så han inte skrämde bort dem. Jag visade honom var han kunde sitta och riggade upp kameran på stativ. Sedan ställde jag in den för seriebilder, så kunde jag fixa lite annat under tiden.

Lill-polarn satt verkligen tålmodigt, med blomman försiktigt i famnen, helt fokuserad på att inte röra sig. Efter en stund dök de första fjärilarna upp, en efter en, och hans ögon lyste av lycka.

Men när den stora citronfjärilen till slut kom flaxandes och satte sig alldeles bredvid honom blev han så exalterad att han tappade taget om blomman – och fjärilen for iväg som skjuten ur en katapult! Lill-polarn såg helt förkrossad ut, tårarna började rinna…

Men bara någon sekund senare kom fjärilen tillbaka, lika nyfiken som förut, och satte sig igen. Sedan dess har det varit ovanligt tyst och lugnt här hemma – Lill-polarn sitter fortfarande kvar med sitt största leende, och jag tror minsann han har fått en ny sommarkompis.

När jag och Micael röjde framför rotkällaren kom den stora gamla stubben fram. Jag hade egentligen tänkt plantera taklökar på den, men innan jag hann så långt hade nytt sly redan vuxit upp – som vanligt när man tänker “det där fixar jag sen”. Nu tog vi äntligen tag i det, och kunde inte låta bli att sätta dit en trädgårdstomte mitt på stubben.

Jag måste nog leta fram något riktigt knasigt att komplettera med – stubben känns som gjord för ett litet skådespel.

När jag kom körandes hem vinkade Lill-polarn glatt vid rotkällaren och ropade att han hade hittat tomtens verkstad! Självklart, förklarade han, måste det vara i just den källaren tomten arbetade – han stod ju alldeles bredvid och samlade ved till sin stora julklappsmaskin!

Lill-polarn stod där och bedyrade vilken otroligt snäll person han var. Hyss? Nä, det var ju Pepper som höll på med sånt. Han själv var exemplariskt skötsam – särskilt inför julen.

Han la in högsta växeln och erbjöd sig att hämta mer ved, så att julklappsmaskinen kunde tillverka massor av paket. Han kunde till och med leta rätt på några jordgubbar till tomten, “så han orkar jobba hela natten”.

Och hittar vi inga själva, menade han, så har ju garanterat den griniga gubben nedanför backen några – “och han behöver ju ändå inte alla”.

När jag körde upp på uppfarten såg jag Lill-polarn stå på Micaels trappa med en mycket bekymrad min. Han såg ut som om han funderade över livets stora frågor – men det visade sig snart att det handlade om något betydligt mindre.

Micael hade nämligen köpt en ny dörrmatta när de hämtade kaminen, och nu stod Lill-polarn och tvekade inför att kliva på den. Just då frös han inte, så egentligen borde det vara okej att gå in. Men så kom en vindpust, och då blev det kallt… och då var han ju inte säker längre.

Jag har ingen aning om hur länge han stått där och funderat, men jag hann knappt kliva ur bilen förrän han ropade:

– Jag måste ha en rejäl pälsrock inför vintern, annars kan jag ju inte hälsa på Micael!

När jag frågade varför han inte bara går in, pekade han allvarligt på mattan.

– Man får inte frysa!

Jag gick fram och läste – och mycket riktigt: på mattan stod det “No cold feet allowed!”

– Nämen! Sicken matta! sa jag och försökte hålla mig för skratt.

Lill-polarn såg tveksam ut. “Det är väl bara på skoj?” frågade han. Men han tyckte ändå jag borde kolla med Micael först, för säkerhets skull.

Wow, tänkte jag. Vilket guldläge! Jag ska nog införskaffa ett gäng sådana mattor. Jag lär inte vara sysslolös på våra kärring onsdagar, bara till att skriva lite förbud och förmaningar.

Första jobbardagen efter semestern – och det kändes faktiskt ljuvligt. Gubben och Micael tog med sig Lill-polarn när de skulle tömma transporten, så jag fick en stund i lugn och ro. Jag satte mig med en kopp kaffe och lyssnade på lite låtar från YouTube, bara njöt av tystnaden.

När de kom tillbaka hade de hunnit svänga förbi Byggmax och köpt brädor. Jag hann knappt resa mig förrän jag hör Lill-polarn ropa:

– Kom ut! Skynda dig ut och hälsa!

Jag går ut och möts av synen av Lill-polarn stående mitt på en bräda, viftandes mot högen.

– Kom här och hälsa på min kusin! Vi höll på att missa honom, men när jag hörde ett knarrande i översta brädhögen hoppade jag upp och kollade – och där låg ju gamle Teodor!

Jag kunde inte annat än skratta.

– Nej, men vad häftigt! Hej på dig, Tedde! Då måste vi ju fira det här med lite kaffe!

– Och bullar! ropade Lill-polarn.
– Och kakor! Och tårta!