1 objekt 365 dagar

I morse började jag såga ner träden vid platån. Micael hade föreslagit redan i går att jag skulle ta ner de största träden, men jag vet att han ibland har lite svårt att se framför sig hur det blir när allt är klart. Så jag tänkte att jag börjar, så får han fortsätta röja sen.

När Micael kom ut och såg resultatet blev han verkligen nöjd – han fattade direkt att det räckte att ta de mindre träden för att öppna upp och släppa in solen. Plötsligt kändes hela platsen mycket ljusare!

Vi hade köpt en extra alligatorsåg på rea, så både jag och Micael stod och röjde för fullt när Lill-polarn dök upp och också ville hjälpa till. Det gick sådär… Efter att han varit nära att bli betydligt kortare två gånger tyckte jag det var bättre att han vaktade Pepper – som dessutom sprang i vägen precis lika mycket – eller åtminstone kunde släpa bort slyet till transporten.

Han började faktiskt dra iväg några buntar grenar, men det dröjde inte länge innan han var som bortblåst. När jag gick in för att se vart han tagit vägen hittade jag honom i soffan – liggandes bredvid gubben, och båda låg och ojjade sig i kapp över ryggskott.

– Vi borde ha lite glass, sa gubben med sitt mest lidande ansiktsuttryck. Det är ju så varmt… och jag har så ont.

– Jaaa, aj aj aj, vad ont jag har! fyllde Lill-polarn i.

Jag skulle till tandhygienisten tidigt i morse, så jag bad Lill-polarn att fixa kaffet tills jag kom hem. Och tänk – när jag kom tillbaka hade han verkligen gjort sitt allra bästa! Bordet var fint dukat, smörgåsarna låg perfekt upplagda och det var undanplockat i köket. Min Cult-ljusstake hade han däremot inte vågat röra efter gårdagens “incident”, så nu satt han snällt vid bordet och väntade på att vi skulle äta.

Efter frukosten gick jag ut till garaget för att lägga ut pressningen. Ett stort cementrör stod i vägen – vi har haft blommor i det, men nu skulle det bort. Jag fattar än i dag inte hur vi fick dit det från stallet…

Gubben kunde inte hjälpa till eftersom han har ryggskott, men vi har ju trots allt två vuxna söner – och en liten vandrande pinne som alltid är redo att “hjälpa till”! Till slut fick vi hissat upp röret med domkraften så vi kunde tippa och rulla undan det. Pust!

När jag sedan började kasta ut sand över pressningen hörde jag ett svagt “Aj! Aj!” någonstans ifrån. Jag tittade mig omkring men såg inget, så jag fortsatte. Sekunderna senare ropar Micael förskräckt:

– Men mamma då!

Jag tittar upp – och där kommer Lill-polarn gående ut från under pressningen!

Vilket väder! Solen gassar, svetten rinner, och jag stod ute och gjorde i ordning Bellmans hovar. Jag fattar verkligen inte hur vår gamla hovslagare orkade – och var så rund om magen på det! Beethoven får jag ta i kväll, mer klarar jag inte i den här värmen.

Lill-polarn erbjöd sig förstås att hjälpa till. Han tyckte jag var för klen eftersom jag bara orkade en häst åt gången. Själv var han ju, som han sa, “gjord av kanonvirke” och skulle lätt kunna ta minst tio hästar!

– Visst, svarade jag. Falabellor då, eller?

Tobias, som var på väg till jobbet, kunde inte låta bli att lägga sig i.

– Vadå? Fallosar? Det är väl världens största häst, va?

Lill-polarn såg ut som ättika. Jag suckade och skickade ut dem på uteplatsen medan jag fixade fika – jag var inte riktigt redo för en djup diskussion om hästraser så tidigt på morgonen.

När jag kommer ut hör jag Tobias gapskratta.

– Den var snygg! Ny Cult-design – nu kan vi nog sälja dig dyrt!

– Kolla här då!! ropar Lill-polarn.

Och plötsligt flyger mina Cult-manschetter genom luften! Lill-polarn gör världens framdykning rakt över Tobias macka, och den ena manschetten fastnar på hans huvud. När Tobias reser sig upp blir Lill-polarn hängande i luften som en extra lampskärm.

Jag erkänner, min första tanke var faktiskt: Wow! Praktisk!

Men jag sansade mig snabbt och hjälpte ner honom.

Gubben gick runt och muttrade i morse – så typiskt! Det verkar bli kanonväder, och han skulle iväg till jobbet. Inte blev det bättre när Lill-polarn frågade med sitt mest förvånade tonfall:

– Ska du JOBBA…!?

Till slut såg gubben så ilsken ut att Lill-polarn tyckte det var klokast att hålla sig på utsidan tills bilen rullat iväg.

Jag gick ut till växthuset för att plocka några tomater när jag plötsligt ser hur det rör sig i plantorna – tomaterna försvinner en efter en! Men hur i all världen…?

Det visade sig snart att Lill-polarn hade klippt upp en dörr i ena sidan av växthuset för att kunna nå de nedersta tomaterna lättare. Och visst, jag hade ju planterat dem lite för tätt, så frukten sitter mest längst ner.

– Du kan väl inte klippa upp mitt växthus! sa jag.
– Jag kommer åt tomaterna! Gör du? kontrade han nöjt.

Jo, han hade ju faktiskt en poäng där – men jag kan inte låta honom börja klippa dörrar överallt heller.

Micael, som var på väg till tandläkaren, tyckte det var genialiskt.
– Han borde göra dörrar på varje sida! Varför gå in när man kan plocka tomater så smidigt som Lill-polarn gör?