1 objekt 365 dagar

Regnet bara vräker ner och allt känns lite grått. Lill-polarn gick bort till Pepper och stod där en stund och tittade ut på eländet. De hade följt med mig under morgonfodringen och sprungit som små troll mellan stallet, logporten och sedan järnet in igen. Det är det där riktigt jobbiga regnet som kryper genom kläderna och rakt in på skinnet. Fy tusan! Sista veckan på semestern, och den verkar regna bort helt.

Lill-polarn satte sig hos Pepper och suckade. Allt var bara skrutt, tyckte han. Jag och gubben skulle egentligen ta en sväng till Uddevalla, men Lill-polarn ville hellre stanna kvar och hänga med Micael och Coffe – när de nu behagar vakna. De har lanat hela natten, så det lär inte bli än på ett bra tag. Lill-polarn orkade hålla igång till halv tolv innan han somnade sittandes.

För att pigga upp honom lite plockade jag fram några pysselgrejer, medan han rusade bort och hämtade sina ”arkeologiska fynd” från jordhögen. Han satte sig tillsammans med Pepper och började diskutera vad de kunde bygga.

Under tiden for Pepper runt som en skottspole på golvet, jagade en papperstuss som hamnat på sniskan och hade minst lika kul som sin kompis.

Ett riktigt inneväder, helt enkelt – men på sitt sätt ganska mysigt ändå.

Lill-polarn väckte mig tidigt i morse – väldigt tidigt – för att meddela att gubben glömt stänga av dimmprylen i den lilla dammen. Han var lite orolig och trodde att hela Kållered nu låg inbäddat i dimma.

– Folk kanske blir jättearga, sa han bekymrat. Jag skulle ju bara ut och plocka lite jordgubbar, men jag ser ju inte ens vad jag plockar i den här soppan!

Medan jag satte på kaffet stod han i vasken och tvättade “jordgubbarna” rena. När jag tittade dit såg jag att det inte var jordgubbar alls – utan lök. Lill-polarn såg djupt besviken ut. Han hade trott att vi fått gigantiska jordgubbar och såg framför sig en stadig frukost med flinga, mjölk och bär.

Tyvärr hade han redan tuggat på en av “jordgubbarna” och konstaterat att de inte var särskilt goda.

– Vi kan ge dem till Tobias, sa han med rynkad näsa.

Jag tröstade honom med att han kunde hjälpa mig laga middag i stället och få steka löken lite senare. Han såg skeptisk ut, men gick med på att provsmaka i alla fall – om han fick gå ut igen sen och leta riktiga jordgubbar nu när dimman lättat.

Jag behövde hämta lite mer jord från högen vid kokhuset. Grävaren som var här och dränerade i somras hade lämnat en rejäl jordhög – enligt honom “fin matjord”. Problemet är bara att förr i tiden grävde man tydligen ner allt möjligt skräp: trasigt porslin, glas, gamla spikar… precis sådant jag inte vill ha i jorden vid dammen.

Jag stod där och muttrade för mig själv när Lill-polarn hörde mitt gnäll. Då tändes det till ordentligt i hans ögon – tänk om det fanns en skatt i jorden! Mängder av guldpengar! Eller… gamla lik!? Blä! Det sista fick honom att rysa och fnissa på samma gång.

I nästa sekund rusade han in, hämtade en sil och klättrade upp i skottkärran. Sedan började han sålla jorden med största koncentration.

Efter en stund gick gubben och Micael ut för att kolla läget – och eftersom de inte kunde låta bli att skoja till det, hade de gömt några mynt i högen.

– Porslin, glas och spik än så länge! ropade Lill-polarn.
– Oj! En guldpeng!! Jag är rik! Mitt! Mitt!

Gubben är ledig den här helgen, så vi tänkte passa på att göra ett ryck med målningen av brädorna på den här sidan av huset. Det vore skönt att få allt klart och slippa plasta in.

Han hjälpte upp Lill-polarn på vinden för att kolla att allt såg bra ut och för att ta ner eventuella fynd. Efter en stund hörde vi ett nys – och sedan ett dovt släpande ljud.

Men det visade sig bara vara en gammal tältstol, trasig och riktigt äcklig. Lill-polarn tyckte ändå det var hur kul som helst att vara däruppe och snoka. Han drog det ena knasiga skämtet efter det andra och märkte snabbt att han var den enda som kunde röra sig obehindrat i trånga vinklar och vrår. Så naturligtvis tyckte han att vi borde inreda vinden till honom!

Micael, som kom ut för att börja måla, tyckte det var en strålande idé. Vi visste ju ändå var vi hade honom – däruppe på vinden.

– Nej! Nu går vi in och dricker kaffe! ropade jag.
– Vänta! Jag då?!
– Hörde du något, Micael? frågade jag och försökte hålla masken. ”Jag tyckte att det lät något konstigt.”
– Nej, det var nog inget, sa han och öppnade dörren.
– Hallååå!! Jag då…?!

Det dröjde inte länge förrän Lill-polarn upptäckte att det var betydligt knepigare att komma ner utan hjälp än upp.

Vädret i går växlade så mycket att vi till slut bara satt och slappade hela dagen. Så i dag var Lill-polarn riktigt rastlös och ville prompt ut och jobba.

När jag var nere och grattade Alf i Ätran fick jag en trädgårdsvessla, och den väckte Lill-polarens nyfikenhet direkt. Han har suttit och snurrat på skären hela morgonen så det har plingat och slamrat i ett – och nu gick han runt och ojjade sig över att jag skulle ta ut Shakira innan jag hjälpte honom få igång “vesslan”.

Men när jag kom tillbaka från promenaden var problemet redan löst. Lill-polarn hade nämligen spännt fast trädgårdsvesslan på sin trehjuling och trampade runt på gräsmattan för fullt! Mossan flög, och han såg så otroligt nöjd ut.

– Kaffepaus! ropade han när jag gick förbi. ”Jag behöver en kopp kaffe och en gammaldags havreboll – så jag orkar luckra upp gärderna!”

Gärden?! tänkte jag och hann knappt räcka fram kaffekoppen innan himlen öppnade sig. Regnet bara vräkte ner – en repris av gårdagen. Vi flydde in till Micaels kokhus och satt där och fikade tills skuren dragit förbi.

När solen kikade fram igen var Lill-polarn genast ute på sin trehjuling igen, beslutsam att hinna med alla gärden innan kvällen. Själv fick jag en förvånansvärt lugn dag – trots allt.