1 objekt 365 dagar

Jag var precis på väg att lägga mig när jag ser hur Lill-polarn smyger ut med Pepper och Shakira i släptåg. Shit – hade jag glömt att låsa?

När jag går ut ser jag honom hänga upp sin squashlykta och rusa förbi mig med tändstickorna i handen. Han är så ivrig att få tända sin skapelse att han inte ens märker mig.

När lågan flammar till lyser lyktan riktigt vackert i mörkret. Gamle Busen kommer lufsande och sätter sig för att titta, och Pepper hänger snabbt på. För en gångs skull står Lill-polarn helt stilla och bara betraktar ljuset som dansar i squashens små utskärningar. Det är verkligen supermysigt – vi blir stående där ute allihop en bra stund, helt tysta.

Lill-polarn hade gröpt ur squashen noggrant och till och med skurit bort en bit bak så Micael skulle få smaka. I morgon tänker han visa lyktan för Esmeralda – men bara i dagsljus. Han tyckte det var bäst så, eftersom han gjort den så hemsk! (Själv tycker jag den blev jättesöt.)

”Man vet ju aldrig,” sa han. ”Hon kanske svimmar igen, som när jag var spöke.”

När jag gick ut möttes jag av en överlycklig Lill-polarn som stolt visade upp sin skörd – en riktigt gul och fin squash! Han ville genast springa bort till Micael och visa upp den, men Micael är hos Coffe, och dit är det en bra bit att gå. Man vet aldrig riktigt hur folk eller djur reagerar när en filur som Lill-polarn kommer farandes över gården.

– Men Pepper kan följa med och vakta mig!

Han såg så ruskigt besviken ut när jag sa nej att det stack till i hjärtat. Hmm… jag måste hitta på något käckt som han och Pepper kan göra här hemma istället.

Lill-polarn lomade in, med squashen släpandes efter sig, och släppte den framför Shakira som tittade misstänksamt på den gula klumpen. Jag hade ändå planerat att göra farmarbiffar i dag – och squash passar ju perfekt till!

Jag försökte fråga Lill-polarn vad han tyckte, men han var inte alls på humör att prata middag. Däremot lyste han upp direkt när jag föreslog att vi kunde göra en squashlykta. På ett ögonblick for han iväg till mini-pcn för att surfa efter mallar och idéer.

Nu sitter en lycklig liten konstnär vid köksbordet och karvar squash med tungan i mungipan – och jag tror minsann middagen kommer få en riktigt kreativ bordsdekoration ikväll.

Rosa hade hittat massvis av mördarsniglar på sin tomt, så hon ringde mig och tyckte att jag också borde gå en ordentlig runda och kolla. Jag hittade inte så många, men de jag såg var riktigt stora – nästan lite obehagliga.

Medan jag gick runt på tomten hörde jag plötsligt ett krafsande ljud, och Shakira blev spänd som en fiolsträng. Vi smög bort mot kokhuset där ljudet kom ifrån – och där, mitt i all dramatik, står Lill-polarn i full färd med att bryta sig in!

Shit. Den lille vandalen har alltså gått och blivit kriminell nu också! Det börjar nog bli dags att leta upp hans släktingar innan han drar på sig allt för många belastningspoäng. När jag börjar skälla ut honom hoppar han till så att han tappar kofoten rakt på foten.

– Aaaj! Vad du skräms!
– Vad håller du på med egentligen?
– Jag ville bara se hur långt de hade kommit! Micael sover ju fortfarande!

– Är du säker på det?

För just då kliver Micael ut med kaffekoppen i handen – och får syn på rutan som Lill-polarn lyckats peta sönder. Han spärrar upp ögonen, rusar ut och ropar:

– Mina jordgubbar!!!

Sen försvinner han som en oljad blixt ut mot landet.

– Så där ja, säger Micael nöjt när han kommer tillbaka. Nu kan man ta sitt kaffe i lugn och ro igen.

Tvi vale, regnet bara öser ner och det verkar inte sluta i första taget. Lill-polarn kom med det lysande förslaget att vi kunde ge hästarna varsin banan och passa på att storstäda i stallet när vädret ändå var så trist. Dessutom ville han visa Pepper runt så han inte skulle gå vilse bland all bråte i ladan.

Innan jag hann svara rusade Lill-polarn och Pepper upp mot stallet i full fart – de skulle minsann inte bli blöta om tassar och fötter! Bellman hade redan dragit sig in i sin box och lagt sig tillrätta. Lill-polarn klättrade snabbt upp på grinden och började balansera som en akrobat bort mot den stora boxen. Beethoven tittade förvånat när han bara susade förbi.

För Lill-polarn är stallet som ett äventyrsland. Att klättra runt på Bellman är som att leka på ett rörligt jätteberg, och höjdpunkten är förstås när Bellman reser sig upp. ”Wow! Snacka om hiss!” ropade han lyckligt.

Efter att ha klängt runt och matat Bellman med sin banan var det Beethovens tur. Han sträckte sig försiktigt fram och tog frukten med största möjliga försiktighet, medan Lill-polarn sken som en sol. Men när det sedan var dags för själva storstädningen – ja, då var han förstås som bortblåst! Jag hörde bara hans röst och Peppers snattrande eko uppe från loftet medan de for runt i sitt eget lilla regnäventyr.