1 objekt 365 dagar

Usch, vissa dagar verkar Lill-polarn ha energi för ett helt fotbollslag – minst! I dag var en sådan dag. Monica och Carolin skulle ut och rida, men Lill-polarn fick inte följa med. Bara det var ju förstås världens katastrof! Han hade ju planerat att skydda dem mot troll och annat farligt i skogen. Han hade till och med ordnat en riddarrustning – med kastrullock på magen! Jag kan ju förstå att tjejerna inte riktigt såg behovet av just den sortens livvakt.

Lagom till att Lill-polarn började hämta sig kom Fredrik cyklandes, han skulle hjälpa Micael att måla rutorna. Där såg Lill-polarn en ny chans att “hjälpa till”, men det dröjde inte länge förrän han blev utslängd igen. Han hade nämligen tyckt att Fredriks tröja saknade något – ett motiv! Så han målade dit sig själv med breda penseldrag. För sitt liv kunde han inte förstå varför Fredrik blev förbannad.
– Men hallå! Alla vill väl ha en bild av mig! sa han upprört.

Efter det kom han in, fortfarande full av energi, och började busa med Pepper. Peppers lilla lektuss hade rullat in under den gamla golvklockan, och Lill-polarn skulle såklart hämta den. När han öppnade luckan och tittade ner såg han den glimta till i dunklet. Men istället för att bara sträcka sig… började han klättra ner!

Och när han ändå var där – ja, då kunde han ju inte låta bli att sätta sig på lodet och gunga lite. Han gungade och skrattade för fullt – tills klockan började slå och han plötsligt inte fick upp locket!

Jag hörde ett förvånat:
– Men där får du inte vara!
– Vaaaaaa!? svarade Lill-polarn inifrån klockan, lätt panikslagen.

Han fick hjälp ut till slut, lite skärrad men framför allt förnärmad över att hans “klockexpedition” inte uppskattades. Själv var jag bara tacksam att tiden faktiskt gick rätt igen efteråt!

När jag kom ner från stallet i morse såg jag Lill-polarn, Shakira och Pepper springa fram och tillbaka på gården som om de letade efter något mycket viktigt. Först tänkte jag faktiskt gå ut och hjälpa till, men vid närmare eftertanke skyndade jag mig istället in – bättre att hinna dricka mitt kaffe i lugn och ro innan Lill-polarn dyker upp med ännu en av sina geniala idéer.

Utanför hörde jag honom ropa:
– Har du hittat den, Pepper? Den måste ju finnas här någonstans!

Efter en stund ser jag honom komma släpandes på den gamla hundkroken som mina föräldrar hade till sina hundar. Jag hann tänka att de kanske skulle ha den till Shakira, men då hör jag Lill-polarn plötsligt ropa glatt:
– Wow! Vilken fest vi kan ha när vi hittat den!

Fest? tänkte jag. Vad i hela friden är det de letar efter?

När jag såg honom börja rota nere i rotkällaren efter något tyckte jag det började gå lite väl långt. De hade hållit på i över en timme vid det laget. Shakira hade tröttnat och låg och halvsov på trappan, medan Pepper for runt uppe i äppelträdet.

Till slut gick jag ut och frågade:
– Vad letar ni egentligen efter?

Lill-polarn tittade upp, överraskad över att jag inte förstått det själv:
– Flaskan, såklart! Jag hittade ju öppnaren!

I går när vi var i Ullared köpte jag en flugsmällare till Lill-polarn. En riktigt rejäl en dessutom! Tur att gubben jobbar i dag, så Lill-polarn får ha den i fred. Gubben har nämligen lite Lill-polarn-syndrom själv när det gäller knäppa prylar – och hade garanterat sprungit runt som värsta “Fly Catcher 002”. Då hade det slutat med ett “Vaaa? Var den inte min?” och en vild jakt på insekter genom hela huset.

Lill-polarn däremot gick in i rollen med full koncentration. Han rusade direkt ut och intog det stora berget Rulltopp, redo för strid. Det fanns inte ett enda kryp som gick säkert när han var igång – allt från humlor till spindlar fick se upp.

Jag tyckte först att det var perfekt – då kunde jag passa på att storstäda i lugn och ro. Efter ett tag tittade jag ut och såg Lill-polarn sitta vid dammen. Han var fullt sysselsatt med att tvätta av flugsmällaren, och det såg ut som om han hade blandade känslor.

Jag gick bort och frågade hur det gått.
– Fick du några kryp då?
Han nickade allvarligt.
– Ja… en sån där avlång brun slempropp!

Jag försökte hålla mig för skratt där jag stod. Men det såg verkligen ut som Lill-polarn hade haft ett rejält äventyr – och flugsmällaren, ja den såg ut att ha gjort sitt för dagen.

I morse var det full cirkus ute på gården! Lill-polarn hade bestämt sig för att leka med Pepper och sparka boll. Problemet var bara att bollen nog var lite för stor för Pepper, som mest såg skräckslagen ut och till slut tog skydd uppe i äppelträdet.

Shakira däremot – hon älskade bollen! Så fort den rullade iväg flög hon efter som en virvelvind och vägrade sedan släppa taget. Hur mycket Lill-polarn än sprang, lockade och ropade hann han aldrig ifatt. Till slut låg Shakira triumferande och vaktade sin skatt.

Men Lill-polarn är inte den som ger sig. Han vet mycket väl att Shakira är svag för farmabiffar, så han rusade in, hämtade ett paket och började kasta biffar i hopp om att lura bort henne. Det funkade ett ögonblick – men så fort bollen rullade rörde sig Shakira snabbare än en blixt och knep den igen.

Då fick Lill-polarn en större plan. Han rusade upp till Tobias, som förberedde en LAN-kväll med kompisarna och hade packat fram mängder av grillkorv. Lill-polarn såg sin chans. Han tog hela högen med korvar och la dem ute på gräsmattan som “bete”, så Shakira skulle bli distraherad medan han tog bollen.

Det fungerade – nästan. Han hann precis snappa åt sig bollen när Tobias upptäckte vart korvarna försvunnit. Jag lovar, jag har aldrig sett Lill-polarn springa så fort! Han for över gräsmattan som en gasell med både boll och Shakira efter sig – medan Tobias stod kvar med bestört min och tomt grillbord.

När Lill-polarn och Pepper är ute och busar händer det alltid grejer. I dag höll de till ute vid kokhuset, där allt möjligt bråte ligger utslängt efter renoveringen. Pepper älskar att nosa runt där – han hittar ofta sorkar som han, av någon outgrundlig anledning, alltid ska springa in i köket med.

Varje gång han kommer morrande med en sork i munnen startar han världens uppståndelse. Till och med Edgar aktar sig då. Jag förstår bara inte varför han prompt ska ta med sig bytet inomhus, istället för att lämna det ute där det hör hemma.

Jag är inte särskilt glad åt att de far runt bland allt där ute heller. Det är fullt av gamla plankor och verktyg – rena fällan för små ben och nyfikna fingrar. När Lill-polarn kom in för tredje gången med ett spikhål i handen fick jag nog. Vi började lasta in skräpet i transporten, men då hörde jag plötsligt honom prata för fullt utanför.

När jag tittade dit låg Pepper stilla på marken, med blicken fäst på något Lill-polarn höll i handen. Han hade hittat en snigel!

Där satt han på huk och pratade med den, helt allvarligt:
– Jag tycker det är synd att du nästan blev mosad under allt bråte. Jag vet ett jättefint ställe du kan bo – varmt, med massor av mat. Bara du låter bli tomaterna!

Och så tippade han försiktigt ner snigeln i gräset bortom dammen, följd av Pepper som såg ut att ta sin vaktuppgift på största allvar.