1 objekt 365 dagar

Vilket kanonväder! Jag har gått runt hela morgonen och funderat på att äntligen göra i ordning en liten örtträdgård. Jag har tänkt på det i flera år men det har liksom aldrig blivit av. Nu när jag såg hur fint det börjar ta sig längs muren fick jag plötsligt tillbaka inspirationen. Det gäller ju att passa på – särskilt när Lill-polarn kan vara med, han har ju verkligen gröna labbar!

Lill-polarn fick syn på åkgräsklipparen och ville genast provköra. Han rusade iväg, hoppade upp på sätet och såg alldeles lycklig ut. Jag hade haft den inställd på sköldpadda-läget eftersom jag tar det rätt lugnt när jag kör. Men det tyckte förstås Lill-polarn var onödigt fjantigt. Han tryckte  beslutsamt ner knappen till kanin!

Det han inte tänkte på var att om man väger för lite – som han – så stannar åkgräsklipparen direkt om rumpan tappar kontakten med sätet. Jag förklarade tålmodigt detta och till slut gick han motvilligt med på att jag fick åka med.

Men så snart vi körde över de ojämna partierna på gården flög han som en projektil rakt upp i luften – och motorn tvärdog varje gång han lättade från sätet. Till sist hör jag hur Lill-polarn vrålar.

– Sköldpadda! Sätt den på sköldpadda!

Det första jag fick syn på när jag kom hem från jobbet i dag var Lill-polarn, liggande på magen över diskbänken, med huvudet långt ner i diskhon.
– Men Lill-polarn, vad gör du? frågade jag.
– Vaa! Ser du mig!? Är jag inte osynlig?
– Du har satt hatten bak och fram, så ja – jag ser dig.

Tydligen hade Lill-polarn lekt hela havet stormar med det gamla vikingaskeppet som min pappa en gång byggde. Skeppet hade seglat helt fint i början, tills Lill-polarn började vispa runt vattnet för att göra “stormvågor”. Då hade det förstås sjunkit som en sten.

Han vet mycket väl att han inte får leka med de där gamla båtarna. De är prydnad, inte leksaker. De har överlevt både mig och min bror när vi var små och dessutom mina egna pojkar – så det vore ju nästan otroligt om ett skepp skulle gå under nu, efter alla dessa år!

Lill-polarn hade tydligen skyndat sig att hämta sin magiska hatt för att bli “osynlig”, så jag inte skulle se hur han låg där och försökte fiska upp sitt skeppsvrak i panik.

Jaja – nu är skeppet i alla fall rent från damm. Alltid något!

När Micael kom hem i dag hade han som vanligt tagit med sig posten. Bland breven låg ett stort paket adresserat till Lill-polarn. När han såg avsändaren – Nallekulla – blev han helt stum.

Micael, som precis kommit hem från Stockholm, förstod först inte varför paketet var så stort. Men efter att ha hört historien om det gigantiska påskägget och Nallemagikerna började han le.

I paketet låg ett fint intyg: att Lill-polarn hade åkt magisk nallestock och från och med nu var en av äggets beskyddare! Dessutom innehöll det en stjärnstav att öva trollformler med, en magisk hatt som kunde göra honom osynlig (vilket jag inte är helt förtjust i), lite stjärnglans, tomtelycka, Osiris kort, Sibyllas spåbok, ett halsband med magisk sten – och mycket mer.

Lill-polarn är nu helt uppslukad av sina nya krafter. Från köksbordet ekar det:
– Bimballa Bong, gör den svarta katten gul!

Han var så upptagen med att vifta med sin stjärnstav att han inte märkte att Busen och Edgar hade bytt plats. När han till slut slog ner med staven och tittade upp, blev han så paff att han ramlade av skolbänken.
– Åh! Det funkar! Såg ni? Busen är nu gul och Edgar svart! Wow! Timbla Timla – gör en tårta!

Det var lite kyligt nu på morgonen, men jag lyckades ändå få med både gubben och Lill-polarn ut på promenad. Lill-polarn behövde verkligen röra lite på sig efter allt stillasittande mys med Esmeralda de senaste dagarna.

Han gnällde förstås en hel del när jag berättade att vi skulle gå i skogen, men jag påminde honom om att han kunde hålla sig på stigen den här gången. Sist blev han nämligen så upprörd över alla omkullblåsta träd att promenaden slutade i ren dramatik.

När vi kom en bit in i skogen blev Lill-polarn alldeles till sig över alla vitsippor som börjat blomma. Han skulle absolut plocka famnen full till Esmeralda. Men just som han gick där med båda armarna fulla, kom en liten hund rusande rakt emot honom – och där for alla vitsippor åt alla håll!

Hundens matte bad genast om ursäkt och förklarade att de just nu tränade hunden till att leta upp köttbullar. Lill-polarn såg skeptiskt på henne, spände blicken och utbrast:
– Tycker du att jag ser ut som en köttbulle, eller!?

Man kunde se på hunden att den aldrig träffat något liknande. Den stod där med huvudet på sned, sniffade förvirrat och tänkte nog sitt. Shit! Vandrande pinne! Hel-skumt!