Idag kom Monica upp, och vi skulle gå igenom hästarna. Lill-polarn har tjatat varje dag sedan mysstunden i stallet med Bellman, så jag tänkte att nu fick det bli av.
Det skulle ryktas och fixas i boxarna innan vi kunde ge oss ut, och Lill-polarn for runt som en virvelvind och lekte bandit. Monica och jag är ju vana att jobba i rutin, så stackars Lill-polarn var nära att bli utskyfflad två gånger – rakt ut i gödselhögen – eftersom han ständigt stod i vägen.
När han väl fick syn på Bellman på nära håll bleknade modet något. Han började genast muttra om att han hade ont i stortån och att “bara nötter rider utan hjälm”. Dessutom, menade han, med tanke på finanskrisen vore det klokare att “besöka banken när ekonomin vänt”.
Men Monica hade som tur var tänkt på allt, och räckte fram en liten kruka till Lill-polarn. Så var det bara att rida iväg!
Jag har nog aldrig sett honom så rädd förut – all kaxighet var som bortblåst där han klamrade sig fast vid sadelhornet. Till slut fick vi vända tillbaka; Lill-polarn var så skakig att han nästan rann av sadeln.
Fast, som han själv senare sa: ”Hade jag bara haft Zorros häst och kunnat spanska, då hade de anlitat mig istället för Antonio Banderas!”
Men nu satt han ju på en irländsk Tinker – och det, tydligen, är en helt annan femma!
