1 objekt 365 dagar

I morse när jag vaknade snöade det – och jag kände bara: yes, äntligen! Lill-Polarn rusade genast fram till dörren och ville ut på direkten. Det var så himla vackert ute, med gatubelysningen som lyste på de stora snöflingorna som sakta föll mot marken. Jag kunde nästan inte tro det, med tanke på att de hade sagt att det skulle bli plusgrader under dagen.

Lill-Polarn frågade om det var okej att han gick ut en stund medan jag jobbade, och jag tyckte det nog var lika bra det. Vem vet hur länge snön får ligga? Som jag misstänkte tog det inte många timmar innan det gick över till regn och snön försvann. Jag tänkte hela tiden på Lill-Polarn där ute — han som hade längtat så länge efter snön.

När jag sedan gick hemåt uppför backen fick jag se honom en bit bort, mitt i full aktivitet. Han slet för fullt med att rulla stora snöbollar till sin snögubbe. Han hade verkligen haft en heldag — åkt pulka i lilla hagen, busat med Shakira och testat sina miniskidor. Nu såg han rätt nöjd, men också både trött och lite frusen ut.

Han gick förbi mig in genom dörren, drog av sig mössan och sa:

”En bra karl reder sig själv! Förresten, finns det någon varm choklad färdig till mig?”

Ojoj, idag har Lill-polarn varit supergrinig! Jag började jobba igen och han fick inte följa med – och det var minsann ingen populär idé. Jag försökte trösta honom med att han i alla fall skulle få följa med på kvällens kärringträff, men det gjorde bara saken värre. ”Aldrig i livet att jag umgås med ett gäng gamla kärringar!”, muttrade han så det ekade i hela huset. Jag trodde nästan att han skulle riva ner köksgardinerna av ilska.

Men när jag nämnde att Elvy skulle dit – ni vet, hon som fiskade upp Jompa på Liseberg – då började han genast lugna ner sig. Och när jag dessutom berättade att hon och hennes ena dotter hade förberett en liten överraskning till honom, blev han plötsligt väldigt intresserad. ”Jaja, okey då…” sa han med ett teater-suck så jag fick bita mig i läppen för att inte skratta.

Väl på kärringträffen visade det sig att överraskningen var skridskoåkning! Ni skulle sett hans min när han fick syn på sina små skridskor – ren och skär lycka. Och jösses vad han for runt på isen! Han hade visst sett Tony Irving på Stjärnor på is och menade helt bestämt att han visste precis hur man skulle åka. Vi tittade på varandra och tänkte att det där kanske inte skulle sluta så bra…

Men vad vi bedrog oss! Han visade sig vara en riktig naturbegåvning. Folk stannade upp och gapade när han svischade förbi med små. Det blev en riktig succékväll – och när vi kom hem var vår lille stjärna så trött och nöjd att han somnade på direkten. Så det blev en riktigt lyckad kväll med en överlycklig och trött Lill-polare.