dammen

Jag skulle precis gå ner till Rosa när jag hör Lill-polarn ropa “äntligen!” från uteplatsen. Lite nyfiken gick jag ut — och där stod han, med ett geléhjärta högt upp i luften och ett riktigt nöjt uttryck i ansiktet.

När jag ställde mig bakom honom såg jag direkt vad som fått honom så upprymd. Han hade flyttat stenarna runt dammen så att de bildade ett stort hjärta! Varenda sten var noggrant placerad, och han gick runt och justerade tills allt låg helt perfekt.

– Men Lill-polarn, hur har du lyckats flytta alla stenarna helt själv? frågade jag.
– Jag åt upp den ena curryplantan, svarade han stolt.
– Vaaa?!

Tydligen hade han tyckt att det här dammbygget drog ut på tiden och bestämt sig för att ta över hela projektet själv. Han hade stora planer: kärlekstunnlar, blommor i rosa och rött, och en liten båt så att han och Esmeralda kunde ta en romantisk tur när andan föll på.

Det var i det ögonblicket som Micael och Fredric kom gående. De tyckte förstås att det lät som en strålande idé – inte minst för att deras lilla krokodil (som bor i dammen) skulle få ordentlig motion när den jagade båten.

Lill-polarn stod bara stumt kvar, med sitt geléhjärta i handen, och utbrast med darr på rösten:

– Vaa? Men nää! 

Gubben har äntligen lagt klart stenarna runt nedre delen av dammen, och jag börjar faktiskt se slutet på allt jordarbete runt växthuset. När han var klar med stenarna åkte han iväg – och kom tillbaka med en så söt liten fontän!

Lill-Polarn blev helt till sig. Han tyckte att den var som gjord för honom att hämta vatten från – och dessutom fungerade den! Han har ju inte glömt hur han fick kämpa som en galning förra gången för att få igång pumpen uppe på kullen, så i dag har det hämtats vatten i massor.

Efter att ha fyllt hink efter hink satte han sig ner med fullt allvar och började skriva en lista över allt han tycker att vi borde köpa till dammen. Han tänkte väl att det var bäst att passa på när gubben ändå var inne i sitt “skaffa grejer”-humör.

En stund senare kommer en trött och mycket nöjd Lill-Polarn in och säger att han nu fyllt hela dammen. Jag följde förstås med ut – men där fanns inte mycket till damm kvar. Vattnet hade sjunkit rakt ner i sanden!

“Men Lill-Polarn,” sa jag, “vi måste ju ha dammduk först, innan vi kan fylla på vatten. Vanliga dammtrasor funkar inte!”

Han stirrade förvånat på mig. “Men jag la ju ut dem som dukar!?”

När jag kom hem från jobbet idag var jag helt säker på att jordgubbarna äntligen hade kommit. Men nej – inga jordgubbar! Det var ju ett bra tag sedan jag beställde dem, så de borde verkligen vara på väg. Gubben hade i alla fall varit snäll nog att sätta upp rören åt mig, så det var bara att börja fylla på med jord.

Lill-Polarn dök givetvis upp så fort han hörde ordet jordgubbar. Han for runt som ett jehu, övertygad om att han skulle hitta dem först. När jag förklarade att det inte var några färdiga bär än, utan att vi skulle plantera dem i rören, ville han förstås hjälpa till.

“Det är för högt! Du kommer blåsa ner, Lill-Polarn!” hann jag ropa när han envisades med att klättra upp. Jag gick bara bort en stund för att hämta mer jord – och när jag vände mig om hade han redan börjat placera ut mossan själv.

Just då kom en rejäl vindpust och där såg jag honom – Lill-Polarn svävande i luften med en stor mossbit som fallskärm! Först såg han helt förskräckt ut, men glädjen spridde sig snabbt över ansiktet… tills han insåg att vinden bar honom rakt mot dammen.

Gubben kom springande med den långa håven och lyckades till slut fånga upp honom, så han bara blev blöt om ändan.

“Oj! Vilken ful fisk!” skojade gubben. “Den ska vi nog lägga tillbaka i dammen.”

“Nej, stopp! Det är ju jag!” protesterade Lill-Polarn.

“Jaså, just det,” sa gubben och flinade. “Det är ju bara den där fule gubben som sprutar vatten i dammen. Honom måste vi ju också stoppa tillbaka.”

“Nej! Inte i dammen! Det är ju jag!” pep Lill-Polarn.

Gubben brast ut i skratt. “Hihihi… skojar bara, Lill-Polarn.”