
I Trogir sprang jag på något helt oväntat – en bro i järn som nästan såg ut som om den vore byggd av sand. Den hade sittplatser längs kanterna och mitt i allt fanns en cirkel spänd med nät. Där kunde man, om man var tillräckligt modig, kliva ut och balansera rakt över tomrummet.

Det kändes nästan som att arkitekterna tänkt skapa ett litet äventyr mitt i vardagen. För mig blev det det snyggaste bo, eller rättare sagt den mest spektakulära bro, jag någonsin har sett – mer som ett konstverk än bara en passage från A till B.



