Lill-polarn har varit helt överlycklig idag – full av energi och med det där breda flinet som bara betyder att något är på gång. Gubben (som nog måste fått sig en liten fläpp) tyckte nämligen att Lill-polarn kunde hjälpa snickaren att måla de nya fönstren i kokhuset så de äntligen kommer på plats. Det förslaget tog förstås Lill-polarn emot som årets största ära!
Gubben glömde bara en liten detalj: att fråga snickaren om det var helt okej först. Jag såg blicken snickaren gav oss – ren och skär desperation. Det var nästan som man kunde höra honom tänka: “Shit! Jag sticker, har ju egentligen semester…”
Men Lill-polarn var salig. Äntligen fick han vara med “de stora gubbarna” och slapp, som han själv sa, “kärringsysslor” med mig. När jag sedan stack in huvudet och frågade om han kunde hjälpa mig med blommorna tittade han på mig som om jag bett honom släcka solen.
– Är du go eller?! Hela kokhusets framtid ligger i mina labbar!
Han stod där med penseln i handen, full av självförtroende, och gav order:
– Det där fönstret ska mer åt höger! Och den listen är inte ordentligt målad!
Snickaren och gubben utbytte trötta blickar. En stund senare hörde jag ett “aj!” och ett svagt mutter. Snickaren kom ut, höll sig om tummen och sa torrt:
– Jag missade spiken. Behöver nog åka hem för lite omvårdnad… börjar bli rätt blå.
När bilen rullade iväg tittade jag in genom kokhusfönstret. Där stod Lill-polarn lycklig som få, med penseln i högsta hugg – redo att ta ansvar för hela bygget.
