Rosa hade hittat massvis av mördarsniglar på sin tomt, så hon ringde mig och tyckte att jag också borde gå en ordentlig runda och kolla. Jag hittade inte så många, men de jag såg var riktigt stora – nästan lite obehagliga.
Medan jag gick runt på tomten hörde jag plötsligt ett krafsande ljud, och Shakira blev spänd som en fiolsträng. Vi smög bort mot kokhuset där ljudet kom ifrån – och där, mitt i all dramatik, står Lill-polarn i full färd med att bryta sig in!
Shit. Den lille vandalen har alltså gått och blivit kriminell nu också! Det börjar nog bli dags att leta upp hans släktingar innan han drar på sig allt för många belastningspoäng. När jag börjar skälla ut honom hoppar han till så att han tappar kofoten rakt på foten.
– Aaaj! Vad du skräms!
– Vad håller du på med egentligen?
– Jag ville bara se hur långt de hade kommit! Micael sover ju fortfarande!
– Är du säker på det?
För just då kliver Micael ut med kaffekoppen i handen – och får syn på rutan som Lill-polarn lyckats peta sönder. Han spärrar upp ögonen, rusar ut och ropar:
– Mina jordgubbar!!!
Sen försvinner han som en oljad blixt ut mot landet.
– Så där ja, säger Micael nöjt när han kommer tillbaka. Nu kan man ta sitt kaffe i lugn och ro igen.
